Det känns som jag står i mittpunkten på en vågskål med ögonbindel... och ska ta ett kliv ut i nån av vågskålarna bara det att jag vet inte vilken som kommer störta till grunden eller vilken som kommer höja upp mig. Jag andas först frenetiskt sen får jag kontroll på adningen men mitt hjärta slår farligt fort... Igår kändes det som att jag tog ett djupt andetag i förberedande att kliva ut och förlita mig till de bra som finns i världen… runt omkring mig och i mig… Jag står kvar och håller andan och antingen kliver jag ut i nåt helt okänt eller så drar jag efter luft och står kvar i mörkret och hoppas på större mod…

Jag blundar och drömmer mig bort, långt bort... där det finns värme, sol och bad och inget att bekymra sig över... eller tillbaka till när skattbetalning och ränta och hyra inte existerade.... Jag fick råd idag av den människan som gjorde att jag tappat mig själv att jag borde bli lycklig (skrev att jag va det för några månader sen !!! ) och att jag sen borde hitta tillbaka till nån slags lycka och inte låta nån eller nåt stå i vägen för det (skrev att skulle han va i mina skor skulle det inte låta så enkelt..... ) gjorde inte min kväll bättre....

En på topmodel reprisen idag sa att om hon skulle säga ett ord för att beskriva hur hon mådde så skulle hon skriva skam Funkar nog på mig också.... Jag skäms, skäms över mina beslut, vad jag sagt och gjort, hur jag har känt och vart jag har hamnat och att jag är sååå jävla dum som gör om samma saker igen !?!?! Men men, man lär sig kanske inte en läxa förrän man stirrar nånting i vitögat... så jag måste kanske behöva släppa in kronofogden för att fatta eller gå med i AA för att förstår eller bli inlagt för att få begrepp om mitt patetiska, sorliga helt jävla världelösa liv :-)

För ca ett halvår sen hade jag ett liv, jag va lycklig och jag trodde på en ljus, positiv framtid..... Nu ser jag ljuset från långt ner... Det finns där upp nånstans, tror jag, jag tror jag skymtar det iaf men det är väldigt vagt så jag skulle tippa på att det är som när man är i öknen och ser oseaner med vattendrag och palmer, som i filmer !!  fast det igentliigen bara är en hallunication... Jag är så långt nere man kan komma som hade det bra för bara några månader sen.... På tre månader så har hela min värld rasat... Jag har blivit pank, säkert alkoholist, garanterat dammallergiker och absolut invärtes sjuk.

Jag är på vippen att sälja min lägenhet för att få pengar att överleva, jag kommer sälja både bil och teve för att kunna betala räkningar och jag kommer antagligen behöva sälja mig själv snart för att få några ägg och hårdbrö hemma....

Tänk att man kan ge upp så mycket, hela sig själv och allt man är för en person !?!?  helt crazy.... allt började ju där, när han ville ses så släppte jag allt.... och eftersom jag inte va van att.... jaaa van att ens ha nån efter två veckor..... så såklart jag släppte allt.... men i och med det så släppte jag mig själv... skolan, innebandyn och ekonomin.

Så trodde man ju, jag ju att efter ett tag så borde man ju kunna komma tillbaka..... NEJ, för då går puckade jag och träffar en som är ÄNNU värre..... Är jag så svag så jag bara "faller" för rubbade, känslomässigt störda, verbarlt handikappade människor !!!!!!!??????!!!!!!!

Fast såklart det är mig det är fel på..... jag gör samma misstag IGEN !!! jag blir sårad för han inte kan prata, men jag "släpper" det för "det finns värre saker", jag blir förbannad och går för han GÖR fel.. men dan efter så ber jag om ursäkt för jag vill inte förlora han................. Jag planerar inte in nåt utan går hemma och väntar för jag tror och hoppas han ska höra av sig och när jag efter ett tag sms och frågar om vi ska ses så har han planer !?! och jag börjar grina......  och efter att jag grinat en halvtimme medans jag upprepat för mig själv om och om igen att jag inte ska fokusera ens på nån annan än mig, att jag förtjänar bättre än så och att det inte är värt det så..... skickar JAG ett sms, snällt och fromt och frågar "vad ska du göra då..... " Hur patetisk får jag bli !!!!!!!!!???????!!!!!!!!!

Jag måste få ordning på mitt liv. Jag är 30 snart + och har inte tid att leka 20 +. Jag mår bara så dåligt över att mitt 30 + år inte alls blev som jag trodde.... Jag ville inget annat när jag jobbade att jag skulle träffa nån, nån som blev kär i mig, älskade mig..... bilda familj.... men det hände inte så jag hoppade på skolan... och sen gick allt utför. Jag har sån ständig panik att när jag lägger mig själv hemma ibland så kallsvettas jag så att jag måste kliva upp för mina hjärnspöken gör mig galen.... Jag är ledsen, deprimerad, försummad, sjuk, pank, hjärtkrossad, svag, fet, förvirrad, rädd, panikslagen, vettskrämd, generad, ful, fel, blek, smutsig, alkoholiserad, svag, patetisk, skygg, äcklig,  onyttig, ohälsosam....... olycklig....... Hur faaaaan kommer man ur det ??????

Jag har sett ljuset, det finns där men det skymmer så inihelvete att jag tror att det är en hallunication. Hur ser man det om man befinner sig långt, djupt, längst nere i en brunn med massa ofantligt hemska monster och det enda du vill är att lägga dig ner och blunda och hoppas du inte känner smärta....  för du orkar inte slåss mot dom.... Hur orkar man klättra på väggar med små ingröpta hål som man knappt kan få tag i, hala väggar som man lätt faller ner från och  hur orkar man följa ett ljus som man endast skymtar eller ser som man kommer ihåg det, i fantasin........

Som det sägs i en film..... Har man barn så har man inte lyxen att ge upp och ta livet av sig..... Det borde gälla allt.... har du nån eller nåt i ditt liv som betyder nåt så borde man slåss för det, inte ge upp och kämpa in i det sista.... Jag borde ge upp, jag borde inse min begränsning.... Jag borde förstå att jag inte borde orka hålla på... Jag vill att du följer med imorn av tre orsaker: Första..... Jag vill visa upp dig, jag hoppas att träffa min familj ska få dig att tycka om mig mer.... Jag vill att dom ska se att en männsika "tycker om mig", att jag "är normal" som har nån... För att inte alltid komma själv, va femte (artonde) hjulet..... För det andra: För jag är stolt över dig, jag vill visa upp dig.... jag tycker om dig, jag tycker du är bra, jag vill du ska se min värld och tycka om den.... för det tredje: För jag är så förbannat ensam och vill så gärna att nån...... ska tycka om mig.... tillräckligt för att vilja träffa min familj....

Ibland känns det som jag måste be om ursäkt för att jag vill lära känna dig.....

Hon vände sig iaf till kuratorn på skolan för hennes bästa vän i världen sa att hon va tvungen att göra det för att inte bara dra täcket över huvudet och skita i allt... hon hoppades ju fortfarande på att han skulle känna som hon så hon försökte att inte få allt för mycket panik utan fokuserade på att flippa ur för skolan och innebandyn... Hon gav sig själv två veckors ledigt, inväntade en kryssning dom skulle åka på och försökte att bara göra saker som hon själv ville... På kryssningen brast mycket. Ena kvällen blev det en jobbig diskussion för att hon blev lämnad, en annan kille kom fram och satte sig att prata och när han kom tillbaka så verkade han ärligt upprörd (svartsjuk) så då blev hon arg, hur våga han bli upprörd över en skitsak när han inte ens sagt att han tycker om henne !?!?!?!? hon somnade i hans famn grinandes och det är väl det sista finaste, näraste och tryggaste minnet hon har kvar... dagen efter va helt katorisk (eller va man säger.....) en dag i riga, vackra byggnader, skratt och mys.... sen på kvällen så igen kunde hon inte dölja sin sorg, rädsla och ilska över att han inte älskade henne.... hon blev lämnad i 30 min och under den tiden byggdes många känslor upp... hon tänkte tanken att det funkar inte, hon måste göra slut, det går inte längre.... Första gången hon tänkte det.... Men, hon hann inte, hon ville ju faktiskt inte, enda hon ville va att va älskad, han hann före.... Så följde många dagar av tårar, alkohol, ingen mat och ingen sömn.... sjukskrivning på det som går ut imorn. Nu så här med nytt år, distans och den här nya så sticker det bara lite ibland.... svider med längre och längre mellanrum och tankar som är kontrollerbara.... Hon vill inge hellre än att få tillbaka sitt liv... skolan hoppas hon på att klara av att haka på igen nu i nästa vecka, innebandyn är under kontroll, den skulle kunna gå bättre men det är okej, ekonomin är åt helvete, hon får väl kronofogd och polis efter sig vilken dag som helst men att hetsa upp sig över det kommer bara leda till hjärtattack så hon försöker på ett inte förtryckande sätt tänka lugna tankar om den, lägenheten är också under kontroll, skulle behöva styras upp lite mer men det går att bo där, dom dagarna hon bor där, nu är hon flera timmar i veckan hemma hos den här nya killen och det är väl han nu som gör att hon både kommit tillbaka till livet och som håller henne från att leva.....

2013 !!! Lycko år eller.... ett år hos mig kan väl inte bli sämre än det jag har haft och det jag hade nu så man kan väl hoppas att jag får allt skit i början istället för en gångs skull så jag kan få fira in det nya året lycklig och gärna med nån för en jävla gångs skull !!! Jag är glad att 2012 är över, det är mitt absolut sämsta år hittills.... jag har nog aldrig övervägt självmord, druckit såå mycket och grinat sååå många gånger som detta år..... Och då va jag ändå "lycklig" i ca 8 mån...... Jag hade en dålig start förra året och fick en crappy avslutning men igår va ändå en bra dag, så bra dom kan vara.... hade iof ingen kompis att umgås med, fick skit från flera personer dan innan och spenderade den med endast min bror, hans tjej och deras hund. Men !! Vi klädde upp oss, åt tre rätters och rökte cigarr vid tolvslaget och ska jag inleda ett nytt år med nån så är det min bror....... HaN vet jag aldrig kommer lämna mig, säga elaka saker till mig eller dumpa mig kallt och enkelt för att han och jag inte tycker lika.... Min bror betyder mer för mig än nån nånsin kommer att göra och jag ber för den dagen någon försöker konkurera ut han..... Enda problemet i ekvationen är att jag inte har sex med mig bror (eeehuuu !!!) Å han jag har det med eller iaf haft det med är väldigt lik den jag hade det med innna, jag förstår inte vad jag träffar för skadade människor som inte bara kan ha koll på sitt liv, sina känslor och få massa känslor för mig !?!?!?! Vad gör jag för fel !?!?!?! Den här förstår jag mig inte på, han tror jag hittills har fyra personligheter och tre av dom är inte bra för mig...... Jag har flera gånger tänkt tanken att jag tycker om honom, och det har inget med förra att göra, han är ingen reebain, men...... när jag tänker på förra så sticker det i hjärtat. Nu har vi iof träffats och jag hoppas det inte kommer bli några fler jätte jobbiga möten men jag skulle inte varit tillsammans med honom bara om det va för att han bara va bra i sängen..... och jag skulle inte mått dåligt så länge om han bara varit bra i sängen...... Och jag skulle ärligt kunna säga, efter att ha fått för mig, tro eller veta att jag blivit kär i den här nya, att jag vet inte om jag skulle släppa allt om han ringde och bara springa till honom för att han kommit på att jag betydde mer än han trodde..... det är därför jag haft så dåligt samvete.... och det är efter att ha sagt till han nu att jag faktiskt ärligt, innest inne och uppriktigt tycker om honom. Sen att han är som han är och inte tror mig, destruktiv och tydligen kapabel till att tycka om mig just nu men älska brynäs, gör ju hela situationen bara läskig och jag ifrågasätter mig själv som karaktär, människa och individ...... Vem är jag igentligen, vad vill jag med mitt liv, vilka betyder nåt för mig, vilka älskar jag och vilka älskar mig och vad ska jag göra för att kliva ur min destruktiva bubbla, sluta att dricka, börja städa min lägenhet, betala tillbaka skulder och få odning på min vardag !!!!!!! Jag hoppas 2013 kan ge mig några av svaren iaf, annars kommer jag inte uppleva ett 2014........

Det har gått 1 mån, 4 dagar och ca 10 timmar sen jag blev singel.... Jag skulle skrivit tidare att jag städat bort honom... Inte igentligen, jag la alla saker jag kunde hitta i min lägenhet i en påse och den ligger nu på min byrå i mitt sovrum... Det stricker alltid lite extra när jag tittar på den men annars har jag mått "bra"...... Jag började inse att jag inte tyckte om han så mycket som jag utgett mig för för det gick lättare än jag trodde att inte se, träffa eller prata med han..... Så fick jag ett bakslag..... duktigt sådant också, vi va på samma ställe, samma tid och samma plats.... och vi låtsades som att vi inte hade spenderat de senaste nästan 8 månaderna tillsammans, varit/är intima eller ens kände varann..... det gjorde att jag satt två timmar och grinade ansiktet av mig, vinglade (vet inte ens hur ?!?!) hem och sen ville ta livet av mig...... Okej, alkohol.... Jag träffar ju en annan, otroligt dåligt samvete där, är väl jag som borde ligga hemma själv ensam.... men det finns tydligen många som skulle vilja spendera en, flera, ett liv med mig !?!?! Tänka sig, men jag är faktiskt, fortfarande populär hos grabbarna..... Men jag har iaf dåligt samvete..... Som sagt det går bra, ibland, oftast, han vill ju inte ha mig, inte ens prata med mig så va ska man göra MEN......... Fick ett nytt bakslag häromdan och jag inser att jag är inte så okej som jag trodde, jag tycker faktiskt mer om honom än jag vill inbilla mig själv, jag älskar faktiskt massa saker med, om och hos honom som jag tvivlar på kommer försvinna på ett tag, aldrig antagligen..... Trots att jag träffar en ny som jag inte ens förstår mig på, har några som vill få mig i säng, vilket borde få mitt självförtroende att öka så skalar jag av allt, tänker helt naket, så...... saknar jag honom !!! Mest ledsen är jag nog över att jag inte betydde nåt för han... att han inte saknar mig, att han kunde ragga upp mig så lätt, gå in med huvudet nere i golvet, inte känna till konsekvenserna och sen sååå himla lätt bara dra sig ur.... lämna mig styckad, strimmlad, helt förstörd.....

Det är det jobbigaste..... :-(

Tills en dag då hon igentligen fortfarande träffade puckot som från ena dag till den andra dumpade henne... Hon hade varit på fest hos en kompis, träffat en som, när hon hejjade på honom, tänkte tanken " varför är jag inte singel för...." hon fick höra av sin kompis att hon skulle passa sig för honom för i hans ord så "sätter han på vad och vem som helst....." Hon brydde sig ju inte för hon "träffade" ju en, men hon ändå kände ett sting i att träffa en som hon inte igentligen va intressarad av utan hellre utforskade gräset där det verkade grönare för att gräset verkade intresserad, för det va han, såklart han va...... Han försökte, hon nobba och sen dumpade den där killen henne... Men hon fick en chans till, dom träffades igen hos samma kompis men den här gången va hon inte ett dugg intresserad av killar alls.... hon hade blivit för bränd på för kort tid för att ens orka bry sig... Hon sket i honom !! Som "tur va" (kanske inte med facit i hand men... ) så hörde han av sig. Han ville verkligen.... Okej, samma situation igen, våga chansa.... Hon vågade och trots att hon hade blivit varnad inte bara en gång utan tre gånger att han va en player, ville bara en sak och va inte ute efter nå seriöst så sa inte hans kroppsspråk dom sakerna när dom sågs... utan hon blev intresserad, förälskad och sen upp över öronen kär i honom. Och hon trodde det va besvarat. Det gick iaf 3 månader i bara eufori. Inbjudan till att spendera midsommar, träffa vänner, föräldrar och sen offenciellt kärlek. Trodde hon iaf !!! I augusti kände hon att hon inte kunde vänta längre, hon mådde fysiskt dåligt över att inte få säga hur hon kände så hon sa "jag älslar dig" fast hon kände i hjärtat att hon inte skulle få det tillbaka, vilket hon inte fick..... Hon försökte vara stark, glad och trevlig men inom henne åt ett mörker upp henne.... Hon blev TOM, ARG OCH LEDSEN. vilket såklart smög sig fram vid fylla men hon gjorde så bra hon kunde för att dölja det och så sa det bara en dag pang.... Hon fick en panikångest attack, började hyperventilera och grät i två dygn.... För skolan, för innebandyn men antagligen och för han..... För att hon inte kunde, kan förstå hur han inte kunde tycka om en såå fin tjej, som skulle gått genom eld och vatten för han som släppte ALLT för han och som inte ville nå annat än att älska honom livet ut....

Hade hon verkligen lärt sig från den gången ?!?! Hon trodde det... hennes liv rullade på och hon 6 år senare träffade en som hon för första gången tänkte tanken om att, "ja men våga", hon trodde det gick bra tills han började sluta höra av sig, hon frågade om han inte ville längre, han sa att han bara behövde få ordning på tankarna (Röda flaggor så det vajjar om det !!) men att han absolut inte chicka ur.... sen rinnger det ut i sanden, det går några månader och hon får sen reda på att en av hennes äldre kompisar träffat en kille som hette samma sak, bodde på samma ställe och träffats sen.... ja just det, sen dom träffades..... så så var det med det.... Men som jag skrev i del 1 så gav hon aldrig upp, hon tryckte upp hakan utanför halsduken, borstade av sig snön som landar på axlarna när man går ute i snön och sträckte på sig och lät inte den där lilla skitsaken förstöra hennes humör, tro och "jag vill hjälpa alla" känsla.

det gick ett år... ca.... så stöter hon ihop med en som hon träffat tidigare och kände lite sådär allmänt ute och "raggade" upp honom.... eller sa att han borde bjuda ut henne, han verkade överlycklig, dom träffades x antal gånger, hördes mycket, hon fick en dipp av att han inte va rätt, va ärlig, dom hördes inte på ett tag, hon kom på att "just ja" chansa va det..... så hon bestämde sig för att våga, hörde av sig, vågade visa sig sårbar, dom träffades igen och allt va, BRA..... tills en dag, dom hade umgått, ätit, han sovit över, kramat och pussats hej då, sagt att vi hörs imorn och sen...... inge mer...... Han svara inte på sms, telefon, facebook,,, det gick 10 dagar innan hon hörde av en annan som pratat med honom att han åtmindstone levde !!! Hon va orlig, förstod att ingen kan få telefon snodd, bli facebook rapad och ligga i koma på sjukhus samtidigt så hon hade bliivt DUMPAD.... av ingen anledning, utan respekt och utan ett ljud...... FEGIS !!!!! Tog ner hennes glöd en aning kan man säga, och nu va hon så vuxen så hon kunde, dricka, ljuga för sig själv och va så desktruktivt inställd, blunda för att det "MÅSTE VA HON DET ÄR FEL PÅ !!!!" Vad göra, jo hon hittade en annan, som också såklart inte va intresserad av nå mer än bara "mysa lite" och som två veckor senare träffade en som han fortfarande idag är tillsammans med.... Hon hockade upp med andra, varje gång i desperat försök att hitta nån som fastnade... fastnade för henne och satte upp henne på pidestal.... visade att hon va den finaste människan i världen.... MEN, vi lever ju inte i en saga utan i den hårda dryga verklighet vi gör och såklart fann hon inte det hon ville utan bara massa sorg, besvikelse och fulla kvällar med fel människor.... Tills en dag.....