Det har gått 1 mån, 4 dagar och ca 10 timmar sen jag blev singel.... Jag skulle skrivit tidare att jag städat bort honom... Inte igentligen, jag la alla saker jag kunde hitta i min lägenhet i en påse och den ligger nu på min byrå i mitt sovrum... Det stricker alltid lite extra när jag tittar på den men annars har jag mått "bra"...... Jag började inse att jag inte tyckte om han så mycket som jag utgett mig för för det gick lättare än jag trodde att inte se, träffa eller prata med han..... Så fick jag ett bakslag..... duktigt sådant också, vi va på samma ställe, samma tid och samma plats.... och vi låtsades som att vi inte hade spenderat de senaste nästan 8 månaderna tillsammans, varit/är intima eller ens kände varann..... det gjorde att jag satt två timmar och grinade ansiktet av mig, vinglade (vet inte ens hur ?!?!) hem och sen ville ta livet av mig...... Okej, alkohol.... Jag träffar ju en annan, otroligt dåligt samvete där, är väl jag som borde ligga hemma själv ensam.... men det finns tydligen många som skulle vilja spendera en, flera, ett liv med mig !?!?! Tänka sig, men jag är faktiskt, fortfarande populär hos grabbarna..... Men jag har iaf dåligt samvete..... Som sagt det går bra, ibland, oftast, han vill ju inte ha mig, inte ens prata med mig så va ska man göra MEN......... Fick ett nytt bakslag häromdan och jag inser att jag är inte så okej som jag trodde, jag tycker faktiskt mer om honom än jag vill inbilla mig själv, jag älskar faktiskt massa saker med, om och hos honom som jag tvivlar på kommer försvinna på ett tag, aldrig antagligen..... Trots att jag träffar en ny som jag inte ens förstår mig på, har några som vill få mig i säng, vilket borde få mitt självförtroende att öka så skalar jag av allt, tänker helt naket, så...... saknar jag honom !!! Mest ledsen är jag nog över att jag inte betydde nåt för han... att han inte saknar mig, att han kunde ragga upp mig så lätt, gå in med huvudet nere i golvet, inte känna till konsekvenserna och sen sååå himla lätt bara dra sig ur.... lämna mig styckad, strimmlad, helt förstörd.....

Det är det jobbigaste..... :-(

Tills en dag då hon igentligen fortfarande träffade puckot som från ena dag till den andra dumpade henne... Hon hade varit på fest hos en kompis, träffat en som, när hon hejjade på honom, tänkte tanken " varför är jag inte singel för...." hon fick höra av sin kompis att hon skulle passa sig för honom för i hans ord så "sätter han på vad och vem som helst....." Hon brydde sig ju inte för hon "träffade" ju en, men hon ändå kände ett sting i att träffa en som hon inte igentligen va intressarad av utan hellre utforskade gräset där det verkade grönare för att gräset verkade intresserad, för det va han, såklart han va...... Han försökte, hon nobba och sen dumpade den där killen henne... Men hon fick en chans till, dom träffades igen hos samma kompis men den här gången va hon inte ett dugg intresserad av killar alls.... hon hade blivit för bränd på för kort tid för att ens orka bry sig... Hon sket i honom !! Som "tur va" (kanske inte med facit i hand men... ) så hörde han av sig. Han ville verkligen.... Okej, samma situation igen, våga chansa.... Hon vågade och trots att hon hade blivit varnad inte bara en gång utan tre gånger att han va en player, ville bara en sak och va inte ute efter nå seriöst så sa inte hans kroppsspråk dom sakerna när dom sågs... utan hon blev intresserad, förälskad och sen upp över öronen kär i honom. Och hon trodde det va besvarat. Det gick iaf 3 månader i bara eufori. Inbjudan till att spendera midsommar, träffa vänner, föräldrar och sen offenciellt kärlek. Trodde hon iaf !!! I augusti kände hon att hon inte kunde vänta längre, hon mådde fysiskt dåligt över att inte få säga hur hon kände så hon sa "jag älslar dig" fast hon kände i hjärtat att hon inte skulle få det tillbaka, vilket hon inte fick..... Hon försökte vara stark, glad och trevlig men inom henne åt ett mörker upp henne.... Hon blev TOM, ARG OCH LEDSEN. vilket såklart smög sig fram vid fylla men hon gjorde så bra hon kunde för att dölja det och så sa det bara en dag pang.... Hon fick en panikångest attack, började hyperventilera och grät i två dygn.... För skolan, för innebandyn men antagligen och för han..... För att hon inte kunde, kan förstå hur han inte kunde tycka om en såå fin tjej, som skulle gått genom eld och vatten för han som släppte ALLT för han och som inte ville nå annat än att älska honom livet ut....

Hade hon verkligen lärt sig från den gången ?!?! Hon trodde det... hennes liv rullade på och hon 6 år senare träffade en som hon för första gången tänkte tanken om att, "ja men våga", hon trodde det gick bra tills han började sluta höra av sig, hon frågade om han inte ville längre, han sa att han bara behövde få ordning på tankarna (Röda flaggor så det vajjar om det !!) men att han absolut inte chicka ur.... sen rinnger det ut i sanden, det går några månader och hon får sen reda på att en av hennes äldre kompisar träffat en kille som hette samma sak, bodde på samma ställe och träffats sen.... ja just det, sen dom träffades..... så så var det med det.... Men som jag skrev i del 1 så gav hon aldrig upp, hon tryckte upp hakan utanför halsduken, borstade av sig snön som landar på axlarna när man går ute i snön och sträckte på sig och lät inte den där lilla skitsaken förstöra hennes humör, tro och "jag vill hjälpa alla" känsla.

det gick ett år... ca.... så stöter hon ihop med en som hon träffat tidigare och kände lite sådär allmänt ute och "raggade" upp honom.... eller sa att han borde bjuda ut henne, han verkade överlycklig, dom träffades x antal gånger, hördes mycket, hon fick en dipp av att han inte va rätt, va ärlig, dom hördes inte på ett tag, hon kom på att "just ja" chansa va det..... så hon bestämde sig för att våga, hörde av sig, vågade visa sig sårbar, dom träffades igen och allt va, BRA..... tills en dag, dom hade umgått, ätit, han sovit över, kramat och pussats hej då, sagt att vi hörs imorn och sen...... inge mer...... Han svara inte på sms, telefon, facebook,,, det gick 10 dagar innan hon hörde av en annan som pratat med honom att han åtmindstone levde !!! Hon va orlig, förstod att ingen kan få telefon snodd, bli facebook rapad och ligga i koma på sjukhus samtidigt så hon hade bliivt DUMPAD.... av ingen anledning, utan respekt och utan ett ljud...... FEGIS !!!!! Tog ner hennes glöd en aning kan man säga, och nu va hon så vuxen så hon kunde, dricka, ljuga för sig själv och va så desktruktivt inställd, blunda för att det "MÅSTE VA HON DET ÄR FEL PÅ !!!!" Vad göra, jo hon hittade en annan, som också såklart inte va intresserad av nå mer än bara "mysa lite" och som två veckor senare träffade en som han fortfarande idag är tillsammans med.... Hon hockade upp med andra, varje gång i desperat försök att hitta nån som fastnade... fastnade för henne och satte upp henne på pidestal.... visade att hon va den finaste människan i världen.... MEN, vi lever ju inte i en saga utan i den hårda dryga verklighet vi gör och såklart fann hon inte det hon ville utan bara massa sorg, besvikelse och fulla kvällar med fel människor.... Tills en dag.....

Jag ser snön falla försiktigt utanför min lite halvöppna balkongdörr... Julmusiken viskar sig fram i högtalarna och julgranen lyser blygt i ena hörnet av vardagsrummet...

Jag har fått distans, jag har repat mig lite och jag har faktiskt kul ibland... jag skulle nästan kunna sträcka mig till att jag ibland faktiskt mår bra..... Jag har haft några dimpar när jag "brytit" ihop och gjorde det duktigt i lör... men inte så konstigt när jag ser han inne på olearys, druckit vin och vi båda ignorerar varandra som att vi inte umgåtts jämt i nästan åtta månader... men, i efterhand så är jag inte lika ledsen... jag tycker han är feg, jag vet jag inte gjort nå fel och jag inser att det är han som har problem... men när man saknar nån ens liiiite så kan det bli jobbigt... Jag har dessutom dåligt samvete för att jag träffat en annan.... mot han och mot han.... Varit visserligen ärlig och sagt vart jag står men jag borde väl inte få må bra, ha kul med nån annan, tänkta på nån annan, vilja träffa nån annan och ha kul... när jag blivit dumpad ?!?!

Jag försöker och inte tänka, jag bara är... jag försöker bara tänka på mig själv, nåt jag inte gjort på flera år.... Vilket går sådär men jag försöker iaf !! Och om det då innebär att träffa en männsika som tänker på mig, är fin, ger mig komplimanger, vill träffa mig, som jag har kul, mysigt och roligt ihop med och som är intressant och som jag har massa att prata om med så kan väl inte det vara fel.... sen att mitt hjärta och hjärna inte alltid tycker lika, är ur balans och inte just nu vet vad som är bäst för mig själv och som velar fram och tillbaka så borde jag väl bara go with the flow.... eller, därav mitt dåliga samvete.... jag vill inte såra nån, jag vill inte bli sårad nå mer, jag vill inte må dåligt och jag vill inte att nån annan ska må dåligt..... går inte ihop, jag vet !! men då funkar det bra med att bara va...... och att va ärlig.... Jag hoppas det räcker :-) Jag vill bara inte va ensam, är inte bra för mig själv just nu och jag vill att folk kommer ihåg mig, att folk tänker på mig..... jag har tänkt så mycket på så många att jag vill bara få lite tillbaka och jag vill finnas i folks liv. Folk som jag tycker om och som jag anser är mina nära och kära.... Nån gång är det kanske min tur......