Det känns som jag står i mittpunkten på en vågskål med ögonbindel... och ska ta ett kliv ut i nån av vågskålarna bara det att jag vet inte vilken som kommer störta till grunden eller vilken som kommer höja upp mig. Jag andas först frenetiskt sen får jag kontroll på adningen men mitt hjärta slår farligt fort... Igår kändes det som att jag tog ett djupt andetag i förberedande att kliva ut och förlita mig till de bra som finns i världen… runt omkring mig och i mig… Jag står kvar och håller andan och antingen kliver jag ut i nåt helt okänt eller så drar jag efter luft och står kvar i mörkret och hoppas på större mod…

Jag blundar och drömmer mig bort, långt bort... där det finns värme, sol och bad och inget att bekymra sig över... eller tillbaka till när skattbetalning och ränta och hyra inte existerade.... Jag fick råd idag av den människan som gjorde att jag tappat mig själv att jag borde bli lycklig (skrev att jag va det för några månader sen !!! ) och att jag sen borde hitta tillbaka till nån slags lycka och inte låta nån eller nåt stå i vägen för det (skrev att skulle han va i mina skor skulle det inte låta så enkelt..... ) gjorde inte min kväll bättre....

En på topmodel reprisen idag sa att om hon skulle säga ett ord för att beskriva hur hon mådde så skulle hon skriva skam Funkar nog på mig också.... Jag skäms, skäms över mina beslut, vad jag sagt och gjort, hur jag har känt och vart jag har hamnat och att jag är sååå jävla dum som gör om samma saker igen !?!?! Men men, man lär sig kanske inte en läxa förrän man stirrar nånting i vitögat... så jag måste kanske behöva släppa in kronofogden för att fatta eller gå med i AA för att förstår eller bli inlagt för att få begrepp om mitt patetiska, sorliga helt jävla världelösa liv :-)

För ca ett halvår sen hade jag ett liv, jag va lycklig och jag trodde på en ljus, positiv framtid..... Nu ser jag ljuset från långt ner... Det finns där upp nånstans, tror jag, jag tror jag skymtar det iaf men det är väldigt vagt så jag skulle tippa på att det är som när man är i öknen och ser oseaner med vattendrag och palmer, som i filmer !!  fast det igentliigen bara är en hallunication... Jag är så långt nere man kan komma som hade det bra för bara några månader sen.... På tre månader så har hela min värld rasat... Jag har blivit pank, säkert alkoholist, garanterat dammallergiker och absolut invärtes sjuk.

Jag är på vippen att sälja min lägenhet för att få pengar att överleva, jag kommer sälja både bil och teve för att kunna betala räkningar och jag kommer antagligen behöva sälja mig själv snart för att få några ägg och hårdbrö hemma....

Tänk att man kan ge upp så mycket, hela sig själv och allt man är för en person !?!?  helt crazy.... allt började ju där, när han ville ses så släppte jag allt.... och eftersom jag inte va van att.... jaaa van att ens ha nån efter två veckor..... så såklart jag släppte allt.... men i och med det så släppte jag mig själv... skolan, innebandyn och ekonomin.

Så trodde man ju, jag ju att efter ett tag så borde man ju kunna komma tillbaka..... NEJ, för då går puckade jag och träffar en som är ÄNNU värre..... Är jag så svag så jag bara "faller" för rubbade, känslomässigt störda, verbarlt handikappade människor !!!!!!!??????!!!!!!!

Fast såklart det är mig det är fel på..... jag gör samma misstag IGEN !!! jag blir sårad för han inte kan prata, men jag "släpper" det för "det finns värre saker", jag blir förbannad och går för han GÖR fel.. men dan efter så ber jag om ursäkt för jag vill inte förlora han................. Jag planerar inte in nåt utan går hemma och väntar för jag tror och hoppas han ska höra av sig och när jag efter ett tag sms och frågar om vi ska ses så har han planer !?! och jag börjar grina......  och efter att jag grinat en halvtimme medans jag upprepat för mig själv om och om igen att jag inte ska fokusera ens på nån annan än mig, att jag förtjänar bättre än så och att det inte är värt det så..... skickar JAG ett sms, snällt och fromt och frågar "vad ska du göra då..... " Hur patetisk får jag bli !!!!!!!!!???????!!!!!!!!!

Jag måste få ordning på mitt liv. Jag är 30 snart + och har inte tid att leka 20 +. Jag mår bara så dåligt över att mitt 30 + år inte alls blev som jag trodde.... Jag ville inget annat när jag jobbade att jag skulle träffa nån, nån som blev kär i mig, älskade mig..... bilda familj.... men det hände inte så jag hoppade på skolan... och sen gick allt utför. Jag har sån ständig panik att när jag lägger mig själv hemma ibland så kallsvettas jag så att jag måste kliva upp för mina hjärnspöken gör mig galen.... Jag är ledsen, deprimerad, försummad, sjuk, pank, hjärtkrossad, svag, fet, förvirrad, rädd, panikslagen, vettskrämd, generad, ful, fel, blek, smutsig, alkoholiserad, svag, patetisk, skygg, äcklig,  onyttig, ohälsosam....... olycklig....... Hur faaaaan kommer man ur det ??????

Jag har sett ljuset, det finns där men det skymmer så inihelvete att jag tror att det är en hallunication. Hur ser man det om man befinner sig långt, djupt, längst nere i en brunn med massa ofantligt hemska monster och det enda du vill är att lägga dig ner och blunda och hoppas du inte känner smärta....  för du orkar inte slåss mot dom.... Hur orkar man klättra på väggar med små ingröpta hål som man knappt kan få tag i, hala väggar som man lätt faller ner från och  hur orkar man följa ett ljus som man endast skymtar eller ser som man kommer ihåg det, i fantasin........

Som det sägs i en film..... Har man barn så har man inte lyxen att ge upp och ta livet av sig..... Det borde gälla allt.... har du nån eller nåt i ditt liv som betyder nåt så borde man slåss för det, inte ge upp och kämpa in i det sista.... Jag borde ge upp, jag borde inse min begränsning.... Jag borde förstå att jag inte borde orka hålla på... Jag vill att du följer med imorn av tre orsaker: Första..... Jag vill visa upp dig, jag hoppas att träffa min familj ska få dig att tycka om mig mer.... Jag vill att dom ska se att en männsika "tycker om mig", att jag "är normal" som har nån... För att inte alltid komma själv, va femte (artonde) hjulet..... För det andra: För jag är stolt över dig, jag vill visa upp dig.... jag tycker om dig, jag tycker du är bra, jag vill du ska se min värld och tycka om den.... för det tredje: För jag är så förbannat ensam och vill så gärna att nån...... ska tycka om mig.... tillräckligt för att vilja träffa min familj....

Ibland känns det som jag måste be om ursäkt för att jag vill lära känna dig.....