För ca ett halvår sen hade jag ett liv, jag va lycklig och jag trodde på en ljus, positiv framtid..... Nu ser jag ljuset från långt ner... Det finns där upp nånstans, tror jag, jag tror jag skymtar det iaf men det är väldigt vagt så jag skulle tippa på att det är som när man är i öknen och ser oseaner med vattendrag och palmer, som i filmer !!  fast det igentliigen bara är en hallunication... Jag är så långt nere man kan komma som hade det bra för bara några månader sen.... På tre månader så har hela min värld rasat... Jag har blivit pank, säkert alkoholist, garanterat dammallergiker och absolut invärtes sjuk.

Jag är på vippen att sälja min lägenhet för att få pengar att överleva, jag kommer sälja både bil och teve för att kunna betala räkningar och jag kommer antagligen behöva sälja mig själv snart för att få några ägg och hårdbrö hemma....

Tänk att man kan ge upp så mycket, hela sig själv och allt man är för en person !?!?  helt crazy.... allt började ju där, när han ville ses så släppte jag allt.... och eftersom jag inte va van att.... jaaa van att ens ha nån efter två veckor..... så såklart jag släppte allt.... men i och med det så släppte jag mig själv... skolan, innebandyn och ekonomin.

Så trodde man ju, jag ju att efter ett tag så borde man ju kunna komma tillbaka..... NEJ, för då går puckade jag och träffar en som är ÄNNU värre..... Är jag så svag så jag bara "faller" för rubbade, känslomässigt störda, verbarlt handikappade människor !!!!!!!??????!!!!!!!

Fast såklart det är mig det är fel på..... jag gör samma misstag IGEN !!! jag blir sårad för han inte kan prata, men jag "släpper" det för "det finns värre saker", jag blir förbannad och går för han GÖR fel.. men dan efter så ber jag om ursäkt för jag vill inte förlora han................. Jag planerar inte in nåt utan går hemma och väntar för jag tror och hoppas han ska höra av sig och när jag efter ett tag sms och frågar om vi ska ses så har han planer !?! och jag börjar grina......  och efter att jag grinat en halvtimme medans jag upprepat för mig själv om och om igen att jag inte ska fokusera ens på nån annan än mig, att jag förtjänar bättre än så och att det inte är värt det så..... skickar JAG ett sms, snällt och fromt och frågar "vad ska du göra då..... " Hur patetisk får jag bli !!!!!!!!!???????!!!!!!!!!

Jag måste få ordning på mitt liv. Jag är 30 snart + och har inte tid att leka 20 +. Jag mår bara så dåligt över att mitt 30 + år inte alls blev som jag trodde.... Jag ville inget annat när jag jobbade att jag skulle träffa nån, nån som blev kär i mig, älskade mig..... bilda familj.... men det hände inte så jag hoppade på skolan... och sen gick allt utför. Jag har sån ständig panik att när jag lägger mig själv hemma ibland så kallsvettas jag så att jag måste kliva upp för mina hjärnspöken gör mig galen.... Jag är ledsen, deprimerad, försummad, sjuk, pank, hjärtkrossad, svag, fet, förvirrad, rädd, panikslagen, vettskrämd, generad, ful, fel, blek, smutsig, alkoholiserad, svag, patetisk, skygg, äcklig,  onyttig, ohälsosam....... olycklig....... Hur faaaaan kommer man ur det ??????

Jag har sett ljuset, det finns där men det skymmer så inihelvete att jag tror att det är en hallunication. Hur ser man det om man befinner sig långt, djupt, längst nere i en brunn med massa ofantligt hemska monster och det enda du vill är att lägga dig ner och blunda och hoppas du inte känner smärta....  för du orkar inte slåss mot dom.... Hur orkar man klättra på väggar med små ingröpta hål som man knappt kan få tag i, hala väggar som man lätt faller ner från och  hur orkar man följa ett ljus som man endast skymtar eller ser som man kommer ihåg det, i fantasin........