Jag vet inte vad hon vill prata om men jag orkar inte prata om alla gånger hon tycker jag gör henne besviken. 

De gånger hon gör mig besviken sopar vi under mattan så hon inte ska behöva stå till svars för att hon gör fel. För hon tror inte hon gör några fel. 

Senast va det ursäkt, ”jag har inte lovat” vilket hon hade. Hon va bara för bakfull på egen bekostnad att äga orden. 

Så är det alltid. Hon gör fel, jag blir arg, stormar och skriker och har glömt det nästa dag. Jag gör fel, hon tjurar i Sandviken och kommer sen hem och det är glömt. 

Så ser vi ut. Och under tiden har iaf jag kul, är alltid kär och älskar henne obeskrivligt och åtrår henne som kvinna mer än när vi träffades. 

Är förälskad fortfarande i hennes tänk, i det hon lär mig, i vårt umgänge och i de skratt vi delar, kiven vi har gemensamt, att få en glimt av henne på jobbet och få dela kvällar och eftermiddagar med den mest fantastiska kvinna jag känt. 

Vad vill hon prata om, att jag va dum i lördags och hon inte orkar med det längre. Då är hon inte kär längre. 

Men jag har svårt att tro att en som har en hemlighet planerad, en som planerar resa utomlands nyss inte är kär längre, att en som va lycklig över vår present i lördags inte är det längre. 

Att en som låter mig planera en egen klädförvaring hos mig för henne och ber att få inreda hennes lägenhet nästa gång inte är kär längre... 

Det får handla om vad som helst. Men när jag vill prata svarar hon inte och de gånger hon gjort fel så sopas det under mattan, jag får ta det, vilket jag väljer att göra för det är inte hela världen. Men hon ber aldrig om ursäkt och när jag väl står upp för mig själv och säger ifrån. Då ska det pratas. 

Jag vill inte prata, jag ligger hemma med feber och vill bara sova. 

I en perfekt värld hade jag velat bli omhållen och uppassad.