Dessa dagar har varit de mest fantastiskt deprimerande dagarna i mitt liv.. Tror jag, jag kanske hårdrar det, men det är ju FacE IT, inte ofta dagar är fantastiskt deppiga.

Jag har firat jul utan min bror för första gången på 32 år och det sög !!!

Jag älskar mina barn men en jul utan min bror och hans julsnaps är ingen jul, vi har haft det mysigt och skoj men att lämna mamma kl när min syster åker och inte suttit till sent och spela spel för att sen hamna på Interpol är igentligen inte rätt, dock sitter ju jag gärna på Interpol och det va trevligt, men själv... är ju rätt deppigt....  jag hade jätte trevligt.

Skulle ju sluta skriva deppigt.. 

just ja, va ju fantastiskt... jag har haft världens bästa konversationer i dagarna innan och under. Jag har fått mer utbyte av att prata i telefon än nånsin och jag har kommit människor närmare än va jag hade kunnat önska. Jag har lärt mig massor om mig själv som jag inte visste och som jag faktiskt nu så här upplyst har saknat. Jag har fått reda på mitt mervärde och jag tänker stå för det och jag har lärt mig mer va jag är kapabel till och jag har kommit på va jag vill och är inte rädd längre för att visa, säga och göra det.

jag vill Gå på bio mer, har jag inte förut riktigt gillat, men det är ju igentligen kul, se star wars, helt mörkt 3 timmar, bara försvinna, och massa ljud. (Det som är coolt med bio, man får inte sänka ljudet !!) Skulle va grymt mot för att se den själv hemma och igentligen inte bry siG, (för det va ett tag sen jag såg de övriga.... Men jag fick presentkort i julklapp så jag måste väl gilla det :-))  jag har insett att jag inte är superwoman, för superWOman kan (borde kunna) klättra på stegar och jag, jaa... Är höjdrädd !!! Precis som mamma...

jag vill kunna stå upp för mig själv mer och säga "det här vill jag,,, jag mår bra av det " och jag tänker inte fejka längre.

Att tro sig veta sina begränsningar och att överträffa dom är något jag jobbar på och jag tycker jag gjort otroligt bra ifrån mig i juletider för som jag har klivit utanför fyrkanten senaste dagarna är stort. 

Jag har lämnat min bil som jag älskar för en ny, vilket va ett måste,  funkar det inte så måste det bytas ut, är lite jobbigt men också kul. jag har "städat" p-tag rummet på jobbet ( städat va å ta i men röjt runt iaf)  inget alla vill men skönt att få lämna avdelningen lite.

jag har äntligen varit ärlig och sagt nej och jag har varit ärlig och sagt ja. (Kryptiskt, I know.)

jag stod upp och sa "nej, jag ser ingen framtid mellan oss" till han som fuckat upp mitt liv senaste tre åren.

Jag träffade mina bästaste bästa tjejkompisar, mina tjejer sen 12 år tillbaka, vi är några som umgåtts sen gymnasiet och vi har alltid pratat vitt och brett och ärligt om allt... som bästisar gör, jag har dock känt mig utanför för jag har dragit mig undan när det kommer till stora ankomster senaste åren för jag inte kan komma med att jag är förlovad, med barn eller köpt radhus så jag har heller inte velat stå till svars till att bara komma med att "det går bra på jobbet" men att få träffa dom just den här julen och få va ärlig och säga det högt och sen få tillbaka villkorslös kärlek va för mig mer värt än 76 000kr. Så mycket att va tacksam över i jul å då har vi inte ens avlagt nyårslöftena än... Va ska dom bli, träna bättre, dricka mindre, Deppa mindre... Träna bättre absolut !! Ska få min PT att älska mig, dricka mindre- hell no !! Jag ska inte bli gravid så all in bara (bortsett från januari som jag har High five:at tommy med att jag ska hålla- inge alkohol i januari) deppa mindre- jaaa tack !! Alltid mindre... På god väg. Fortsättning följer....

måste bara tillägga mitt senaste inlägg efter läsning av gamla att jag gjort framsteg..... Jag är nöjd, väldigt, otroligt nöjd med mitt jobb. Jag trivs otroligt bra och mitt jobb får mig på banan när jag är lite off, jag respekterar och gläds av mitt jobb. Jag är inte skitbra på min fritid men jag har iaf skoj och nu efter senaste inlägget så får pirret mig att må bra nästan jämt hela tiden så jag kommer nog inte på ett tag skriva derprimerande inlägg om trötta karlar som inte fattar sin plats i livet...

nu var det länge sen jag skrev senast och allt mellan då och nu kan jag ta en annan gång. Jag skriver för jag vill skriva av mig och senaste dagarna har tilltat mitt huvud tillräckligt för att behöva skriva... Idag, just nu jag skriver, så är jag väldigt uppfylld av många känslor, många jag känner igen men några helt nya och jag skulle säkert behöva ha det där numret till den där bra terapeuten för att få svar på va jag ska känna och tycka men i brist på det, den, hon... så tänker jag vara min egen och inte förbjuda mig till att känna och tycka det jag känner och tycker.... Å va kryptisk jag är !! Känslor gör skumma saker med en, jag köpte ny bil häromdan och känslan att lämna min gamla kärlek, efter 11 år, massa missförstånd, enormt krångel, mycket glädje och massa kärlek, bakom mig så är känslan bitterljuv. Glädje över säkerhet och att bli lite cool kontra känslan av hemmahörighet och otrolig saknad. Hur mycket noja jag än hade innan jag rullade iväg med den nya pärlan och grät över min gamla härlighet så nu såhär några dagar senare så är det som med allt annat.... Man vänjer sig. Det va dags, det va rätt, det gör det inte mindre svårt men faktiskt lite lättare (kryptisk igen). 

Jag har känslor i kroppen som jag aldrig haft förut. Jag känner igen likheten, men inte på samma vis.

jag har fått in i mitt liv en person som jag känner så många olika blandade känslor för där jag skulle behöva ha nån som säger åt mig vad som är rätt och fel för jag själv just nu kan bara gå på magkänslan (å jaaa, samma magkänsla som vann mig pengar på travet ,,,,) att känna... Vara, göra. Varför inte, känslan är ju mestadels bra. Eller bara bra !! Känslan är alldeles virrig, darrig, stirrig och alldeles alldeles underbar.....

Dock kommer känslan med samma konsekvens som tidigare, jag sitter själv och personen i fråga har sitt och kan inte ge mig allt jag vill, just nu, senare eller aldrig (dock inte bara upp till personen utan lite till mig med) men det kommer säkert vara många gånger jag sitter själv och tycker synd om mig och vill, tycker, hoppas och längtar efter personen i fruktan att få personen och sen inte "vilja" ha.

Så många känslor, väldigt kryptiskt och väldigt väldigt dumt vatten att va i men jag är för gammal för att inte simma.

Drunknar jag så drunknar jag, på gott och på ont.