Jag är inte född flata. Jag kan inget om x och y kromosomer men jag har alltid varit fascinerad av ämnet. Jag ifrågasätter mycket. För jag vet lite.
Jag blev troligtvis lesbisk när jag var runt 14-15 utan att veta det.
Att växa upp som jag gjort...
Med en far som tycker jag ska läsa "Fader vår..." innan jag somnar. Blivit upplagd som en hög tvätt på mage och får hårda rappa slag för att jag "varit olydig" (varit barn) och som fått höra saker om folk som inte är som "oss", "vi", dom...
Sätter sina spår.

Jag har hela tiden, så länge jag kan minnas iaf, slagit bakut, gjort tvärtom, tyckt tvärtom och opponerat mig.
I en stor värld som vi lever i är det ingenting men i vår lilla familj så var det jätte stort. Jag är ett utmålat svart får som har en egen vilja och tycker annorlunda.
Det var inte välkomnat för 18 år sen hos oss, det var inte okej.

Jag och min far tycker olika i massvis. Tycker jag inte som han får jag ryggen.
Säger jag inte det han vill höra blir han antingen arg eller ignorera mig.
Så har jag haft det i snart 20 års tid (iaf sen jag blev medveten om saker och började ifrågasätta).

Min syster och min kusin har jag sett upp till hela mitt liv. Tycker de en sak tycker jag likadant. (Jag har fortfarande inte hittat min egna röst bland dem).

Därav blev jag en skeptisk, synisk och misstroende människa.
Samtidig som jag är uppvuxen med Disney och allt jag vill är att vara som Bell.
Jag har med åren lärt känna mig själv och även fast jag vet att jag inte är nån Bell så har jag blivit en som istället för de negativa delarna utvecklat en ironisk sida hos mig som kompensation samtidigt som jag inte dödar spindlar, går mot rött eller gör nåt man inte ska...

Jag ifrågasätter allt utan att veta, utan att förstå att jag kliver på tår eller är olämplig, jag ifrågasätter allt för jag vet inte. Jag tror på många och mycket fast jag inte förstår, jag tror på folk och påståenden för min skeptiska, syniska sida har omvandlas till okunskap och naivitet.
Jag blev hjärntvättad som barn i att tro och tycka saker som jag som liten inte höll med om men med en bestämd far och orättvis farmor så påverkas en utvecklade hjärna.

Vilket gjorde mig opstinat. Jag har slagits med mig själv och min omgivning hela mitt liv (när jag var tolv var jag fet, när jag var tretton var jag fet och olycklig och ville ta livet av mig (har jag velat många gånger sen dess för då skulle jag inte behöva känna sorg, arghet, besvikelse) men då planerade jag det...) när jag blev "vuxen" och "kär" blev jag olycklig i att bli dumpad... och det är bara några bakslag jag skriver...

Samtidigt som jag hela tiden har varit vettskrämd i att visa mig sårad eller oduglig, har aldrig vågat stå upp för mig själv och sagt "ja, jag snusar !!", alltid varit tvungen att försöka visa mig värdig en vit dräkt.

Seriöst, jag. Vit, svensk, väluppfostrad, "välbärgad", (men absolut inte moderat) men med två gifta föräldrar som bodde i ett av de "finare" områdena (ansågs egentligen inte som det då mot för nu) opponera mig !! Med en bror som var exemplarisk !? Funkade inte för 15 år sen, då fick man höra genom tjyvlyssning i trappan att man borde skickas på barnhem.

Kränkt till att inte va mig själv. Jag har alltid sett mig som en som vuxit upp på "landet" (gick förfasiken kor på åkern då) går hästarna nu så jag ser mig själv inte annorlunda. Har två föräldrar som jobbade och slet, vi åkte inte minsann på några utomlandssemestrar... Jobbat sen jag var 14. Och sen jag valde att inte ta livet av mig försökt förstå vem jag är...

Men vuxit upp med bara pojkar, enda jag umgicks med var min bror. Tjejerna var så catiga. Blivit matat normen. Inte förstått och inte ifrågasatt.

Men blivit sårad gång på gång. Tror en sak, vill en annan (barn först- partner sen ska det väl vara...) men alltid stragglat med visionen att hitta nån att dela livet med.

Så, när jag blev kär i en tjej... (Inte vem som helst heller) så borde det ha blivit kaos i min lilla familj, men icke. Tror även mina inskränkta folk förstod att jag bara vill va lycklig. Och så lycklig jag är. Min mamma älskar att se mig inte sårad, rädd och ledsen. Hon ser på mig att jag hittat rätt. Min far är lika exalterad över min flickvän som min brors flickvän och jag lovar att skulle min farmor leva så skulle hon känna likadant. Rösterna har tystnat. Jag har fått ro. Finns inga pojkar i världen som skulle kunna rubba ron.
Så. Det tog mig 18 år att inse att jag inte är normen, att jag inte behöver normen, att jag inte vill ha normen och att mina bakutsparkar skulle få vila... Men sååå värt det.

Referens till lost... Kanske inbillning allt men, 4 säsonger har känts väldigt verkliga, lärt känna personer och förstått människobeetende, som i verkliga livet. Vad som känts riktigt en längre tid slutar inte vara det bara för en press konferens där det syns att det inte är på riktigt. Oavsett att man inte har en aning och har fler frågor än svar. Man stänger inte av. Man fortsätter titta. Till slutet, och sen bestämmer sig för om man tycker om det eller inte och om man kastat bort sin tid eller inte.

En sak jag alltid har varit attraherad av är det beskyddande du ser på film. En hunkig man säger åt sin kvinna att gå, fly, rädda sig eller gömma sig (apropå lost, klassiskt, 4:e säsongen avsnitt 12 tid 4.00 ish från slutet...)
Men den scenen säger inget heterosexuellt till mig, det är det beskyddande som gör det. Det jag dock ser/sett senaste halvåret är när två kysser varann (gärna familjärt som... Bones: both och brennen. Då tänker jag bara Mimma. Eller jag ser henne framför mig. Som en uppenbarelse. Som... Nåt större än mig. Å jag blir lika förvånad varje gång för jag tror inte på sånt. Men jag ser henne innan jag ens tänker det, jag får en känsla av tidigare liv eller framtida liv eller nåt jag inte ens kan förklara och jag är logiskt, rationell... Kanske en förnimmelse från när jag var 14-15.
Läskigt och härligt.