Jag är hemma från jobbet idag. Jag har feber, jag snorar, jag hostar och har ont i halsen och huvudet känns som ett infekterad bowlingklot.

Men, jag kom på mig under dan att det va inte bara därför jag va hemma.
Nåt inne i mig har hänt, hände när vi inte pratade.

Jag vill inte spendera mitt liv med att ligga i sängen, dricka vin och tycka synd om mig/låtsas att jag återhämtar mig från jobb/gömmer mig för vardagen...

Jag tappade suget för att vara den jag varit en längre tid.

Men, har jobbat 2,5 vecka in på året, in på nåt vi på jobbet kallar kampanj, dealat med henne, pratar/pratar inte och med familj som varit påstridig om dittan och dattan...

Det har kört slut på mig.

Jag hade kunnat jobba men inte mått bra fysiskt, men med risk för helgen.
Men potato, potato att va hemma sjuk ledig dag eller jobb helg. Jag valde idag.
För att:
- jag vill jobba helg.
- För bästa dag att "ersätta " mig va idag
- För att, jag behövde ett break., Från jobb, från henne, från allt.

Jag behöver en dag jag ville och va tvungen att supa ner mig och komma till insikt med saker.

En dag jag kunde va deprimerad på och en dag jag kan förkasta till förr.
Idag va den dagen.

Jag gråter och jag vet knappt varför. Men jag vill bara tömma kroppen på tårar.
Jag känner mig slut som människa.

Jag känner att hur mycket jag vet så är jag korkad, hur mycket jag försöker så räcker inte det, hur mycket jag älskar så betyder det inget, va jag än säger så säger jag fel och va jag än gör så gör jag inte rätt.

Jag får väldigt sällan cred för att jag som minst ens existerar och det är en tuff känsla att bära på. On top of all annat....

Därav, hoppas jag, ska jag somna snart, med den värdelösaste känslan en kan och vaknar jag imorgon så ska jag försöka leva för mig.

Jag vaknade 04.00 inatt och kunde inte somna om, mina händer kliar och svider och jag tappar skinn som jag såklart inte kan låta bli

och min mage värker, så jag satte igång Bones.

Låg å halvsov samtidigt som jag killade på katten som hoppade upp och ner i förvirring om det va morgon, om jag va vaken och hon skulle få mat eller om jag bara låtsades.

Skulle printa det här:

Gash va jag saknar henne.
Jag hamnar ibland i ett läge där jag bara grinar och grinar...
Det gör så ont.
Jag saknar att skriva till henne Om nåt jag grinar över för jag ser på Bones och börjar grina över det som händer, paralleller eller inte, över Pokémon, för jag vill så gärna berätta. Över nåt som sas på jobbet som hon borde höra.

Inte lätt att förlora sin bästa vän över en natt.

Å även om jag menar det så är det en annan sak jag skriver nu.
Jag somnade om vid 9.30 och drömde en sak.
Jag insåg varför jag är arg.
Jag tänker försöka diktera mitt utlägg i drömmen, dock är jag lite pömsig och jag sa/skrek det på engelska så kan bli en mildare variant här.
Kontentan av det är att jag har fått kritik om att jag behöver göra dittan och dattan och att jag behöver bli mer självständig

och bla bla bla.

För över ett år sen så visste jag precis vem jag var. Jag jobbade på egen fri vilja på golvet, jag har inte haft ambitionen att bli chef, jag är chef på golvet. Och jag är nöjd över det. Jag är jävligt bra på det också !!!

Jag hade kommit ur en relation som jag visserligen nu ett år senare har släppt helt men då va jag över honom och jag va lycklig i att va mig själv. Jag trivdes med livet och jag va stolt över att vara mig själv.

Jag är en intressant, snygg vuxen kvinna med spännande histori och nöjd över min egna fritid.

Mitt mål i livet va att ta varje dag i taget.  bli kär i det långa loppet i nån som förtjänade min kärlek och på längre sikt att förhoppningsvis bilda en egen familj på våra premisser som trotsar troligtvis våra (iaf mina) trasiga familjehistorier.

Ändå så känner jag nu, ett år senare ilska, sorg och tvivlan på mig själv.

Just i skrivandes stund känner jag lite hopp men grinar samtidigt men jag tackar universum för katten som varje dag räddar livet på mig.

Kontentan skrev jag alldeles för tidigt.

Nu, kontentan av drömmen och ilskan: va att om hon skulle haft sitt liv i koll så skulle hon kunnat motverka kaos i två människors liv.
Det livet hon ljög för, va otrogen mot och fortsatte ljuga för och för mitt liv som hon i lögnen och otroheten kraschade in i och vände upp och ner på.

Hade inte hon börjat uppvakta mig hade jag fortfarande varit clueless till det liv jag lever nu.

Tro inte jag inte är tacksam. Jag är en starkare, rikare, intressantare och smartare människa på grund av henne och jag är henne evigt tacksam för det men i ensamhetens mörkaste timme så är det inte så mycket värt när hjärtat värker och ögonen läcker.

Jag hade isåfall velat haft chansen att välja vilket liv jag velat ligga ensam med.

Hur som så vändes mitt liv upp och ner och jag blir anklagad till att skaffa bättre självförtroende.

En del av min nöjda fritid gav jag upp, resten valde jag att dela.

Mitt självförtroende är det inget fel på, min självständighet är det inget fel på.

Jag tror att hon borde utmana mig bättre efter hon tagit körkort så hon inte är beroende av nån, engagerat sig i ett tillexempel handbollslag och stått i båset en hel säsong, samtidigt som hon jobbar ish 40 timmar i veckan och när hon är hemma själv spenderat 60 timmar på ett puzzel med film i bakgrunden.
Då kanske hon kan ifrågasätta nån annans existens istället för att bara riva upp vardagen för en och sen inte stå för det, å dessutom storma ut utan förklaring.
Typiskt struts beteende.

Jag förtjänar inte henne.
Jag gjorde fel.
Säkert mer gånger än jag bett om ursäkt över.
Jag kan mina brister, jag vet va jag gör för fel.
Jag vet också varför jag gör dom.

Jag väljer det inte vid tillfället men skulle jag välja så väljer jag att göra dom.
Dom betyder nåt.
Dom betyder att jag bryr mig, att jag är i nuet, att jag älskar mer än jag kanske borde.
Att jag känner fullständigt.

Jag älskar att bara ligga bredvid henne, höra henne snosa, känna hennes lukt, killa på henne, massera henne i nacken, massera hela hennes kropp, se till att hon inte är för varm eller kall.

Jag skulle älska resten av mitt liv om jag fick fortsätta sätta lappar i hennes skåp, busa, massera, skriva till henne, ge henne saker och försöka få henne att komma, va ett steg före henne med behov av öl i bilen, godis, mat, öl i baren, kaffe på sängen, mat innan hon vaknar, nytvättad tvätt i låda.... presenter som hon vill ha men inte behöver eller som hon blir rörd över.

Men jag gör fel. Jag gjorde fel. Jag ångrar mycket och jag är ledsen.

Nu tänker jag go all Brennen on this.
Jag älskar henne, det är inte rationellt.
Att jag skulle falla för en tjej efter 33 år är inte rationellt.
Men nu är läget så. Hon har varit otydlig och hon har fel. Mitt tänke är orationellt men riktigt. Jag har rätt och hon har fel.
Mitt sätt att visa kärlek är inte alltid rätt, jag vet det. Men jag vet att jag känner äkta känslor. Tidigare så har mina känslor svällt tidigare och snabbare och kokats över och bränts. Nyssn kokade det bara över och just nu är de bara Pausad.

Jag vet, lika mycket som jag känner hennes lukt utan henne så vet jag att jag kommer inte älska nån annan igen på länge. Hon är ingen en ger upp så fort. Hon är en del av mig, kommer vara för alltid, hon kommer tatueras in på min kropp och vara en del av mig för evigt. Så viktigt är hon. Hon får aldrig kommas över, hon får aldrig glömmas.

Visst jag kan va proffesionell, jag kan leka fint, jag kan le och låtsats. Men jag glömmer inte tidpunkter, minnen, lukter, känslor och blickar. Hennes blick och leende kommer för alltid vara inetsat i min iris och jag är glad för det.
Jag ville aldrig ha rätt i det jag skrev för ett år sen men det va väl oundvikligt. Jag har ändrats dock. Hon har ändrat mig. Till en bättre person. Kommer jag alltid hävda.

Säga en sak en dag och göra en annan nån timme efter är orationellt. Vad är sanning. det är det som kan tas på. Och där vet jag att jag  har rätt. En gör inte som hon och sen timmar senare tvärtemot, en tackar inte och skriver ordet lycklig och sen konkrar och förstör- medvetet. En slutar inte nåt ofullständigt om stabil grund finns.
En stark bryter inte ihop om en inte känner sig trygg.

Men jag har inte alla fakta så jag förstår inte helt. Jag kommer fortsätta annalysra de viktigaste stunderna och plocka ut de varmaste och hålla fast vid dom så Mina känslor består. 

hon är inte han och jag vill inte mina bästa känslor ska försvinna i ett bad.
Tid. Tid behövs, tid krävs. Tid finns. Just nu är det jag och katten och jag tänker låta livet leva i år i henne och medans så kan vi lära känna varann bättre, lära mig jonglera, busa mera, lägga puzzel och fundera ut resten av kladdarna som ska tatueras...

Jag tror inte på andar, liv efter döden, Gud, övernaturliga saker, utomjordingar... Visst liv på andra ställen i all ära eller energier i universum men inte på gröna gubbar eller en skäggig man. Jag förstår att relgion måste finnas, trots att det skapar mycket osämja och hat och krig i världen men skulle vi inte ha kyrka, religon, gudar eller väsen så skulle så många målgrupper försvinna och vi skulle vara både ensidiga och tråkiga och ha en obalanS på vår jord. En kan tycka mycket om massvis men olikheter är bra och olikheter är InrtressNt.

Jag tror dock på kärlek.

Har jag gjort sen jag kom in i purberteten, sen jag såg min första Disney, sen jag hängde upp min första planch och några av det första minnen jag har är en brottar match med Jonas på fritids som var den första pojk jag blev kär i, av Niklas som på skolgården i trean så åt en annan kille att låta bli Mig för jag var "hans tjej", i daniel i femman Som jag frågade chanS på och som senare gav mig en gardinstångsring så vi "va förlovad". 

Sen har jag två tusen till minnen av pojkar jag varit "kär" i, kladdat ner namn på papper eller sagt till mig själv att jag "älskat". Det roliga är att jag har bara sagt jag älskar dig till tre personer i mitt liv om jag bortser från bror och TVå kompisar. Varav ena pojken älskade jag säkert för stunden eller för jag trodde det eller för att jag trodde jag borde det men det har egentligen bara menats med riktigt hjärta till två, med allt var det innebär (sexuellt inkluderat). 

Den ena insåg jag att jag låtit min kärlek till hen gå ut i förvirring över den andra och att jag äntligen insåg att en sak inte behöver förklaras, inte måste få svar på inte måste existera. 

Når jag skrapade bilen imorse så punktade jag ett kapitlel i mitt liv som har gjort min sömnlös, hjärtekrossad och förnedrad. jag insöp hela den biten som jag skämts över, som jag grinat för och som gjort mig till en arg människa. 

Arg över inga svar, arg över tvivlan på mig själv och arg över ingen respons eller bekräftelse. 

Jag släppte det. 

Den kärleken skulle aldrig ha existerat. Det va jag som grabbade tag i nåt som inte va bra, inte borde presenterats för mig och inte borde fått funnits i mitt liv. 

Den andra kärleken har jag tro till. den vill jag inte ge upp. den har gett MIg mer liv än nåt annat. den ger jag inte upp än. Den är inte över. den tror jag på. Den tron kommer jag bära tills jag skriver nå annat.... 

Jag har sagt att en inte kan älska en annan människa innan en har upplevt alla fyra årstider. Livet är en bergochdalbana och en relation, ett förhållande följer livet. Har en gjort snöänglar tillsammans ute på gården. Klarat av 8 timmar på Finlands flygplats utan att slå ihjäl varann efter 12 timmars flygresa och 10 dagar på varann i främmande land. Klappat hästar i hage och plankat in på bad. Sparkat löv på slottstorget och hoppat i vattenpölar i solnedgången så har två upplevt ett år och en kan säga "jag älskar dig" med sanning.

Att jag ger henne presenter, bus och saker är inte för att fjäska, verkligen inte, det är för att jag tycker hon förtjänar det.

Jag tycker att hon är värd att veta varje dag det finns en som uppskattar henne, tänker på henne och älskar henne.

Hon sliter som ett djur varje dag för att räcka till. Om det så är på hemma plan eller på jobbet så finns det ingen som trampar i kvicksand med ett leende bättre än hon och därför förtjänar hon varje dag att uppskattas. Och det spelar ingen roll hur arg jag är på henne, hur sårad jag känner mig eller hur ledsen jag är så vaknar jag ändå upp varje dag och är tacksam för henne.

För jag är en bättre människa tack vare henne och det är alla andra också runt henne, alla kanske inte inser det och erkänner det men då kan jag åtminstone kompensera det lite genom att överösa henne med kärlek.

Det kommer jag alltid göra på ett eller annat vis så länge som vi har nån slags relation.

Vi har skrattat, älskat, knullat, slagits (bara från mitt håll- inget jag är stolt över och jag kommer be ordentligt om ursäkt för det nån dag när hon är redo), bråkat, skrikit, gråtit (också mest jag- men när hon gjort det så är det vackert för det är en sida inte många får se), njutit, upplevt, utforskat (inte tillräckligt- va nåt med halsen vi skulle prova), varit, låtsats, lekt allvar, pratat fantasi, myst, skedat... och massa mer.

Vissa ögonblick har etsats sig fast hos mig.

Första gången jag såg henne. Jag Glömmer inte vart det var, hur hon såg ut och va jag tänkte.
Gången hon såg på mig inför julsamlingen.
Första bilden hon skickade mig som va min bild på telefon när hon ringde, i snickar byxor, rufsig i håret och trött med lycklig i ögonen.
Känslan av hur Skype låter.
Lukten av hotellrum som jag aldrig känt innan.
Pirret i kroppen att stå ensam i hissen med henne.
Blicken när hon tittade in på säljkontoret efter bilen.

Men mest tror jag är känslan hos mig när jag känner mig så förvirrad men samtidigt så säker på att den känslan förtjänade jag och jag ville ha mer av den och jag tänkte skita fullständigt i hur förvirrande den än va. Jag tänkte låta mig känna den.