Jag har sagt att en inte kan älska en annan människa innan en har upplevt alla fyra årstider. Livet är en bergochdalbana och en relation, ett förhållande följer livet. Har en gjort snöänglar tillsammans ute på gården. Klarat av 8 timmar på Finlands flygplats utan att slå ihjäl varann efter 12 timmars flygresa och 10 dagar på varann i främmande land. Klappat hästar i hage och plankat in på bad. Sparkat löv på slottstorget och hoppat i vattenpölar i solnedgången så har två upplevt ett år och en kan säga "jag älskar dig" med sanning.

Att jag ger henne presenter, bus och saker är inte för att fjäska, verkligen inte, det är för att jag tycker hon förtjänar det.

Jag tycker att hon är värd att veta varje dag det finns en som uppskattar henne, tänker på henne och älskar henne.

Hon sliter som ett djur varje dag för att räcka till. Om det så är på hemma plan eller på jobbet så finns det ingen som trampar i kvicksand med ett leende bättre än hon och därför förtjänar hon varje dag att uppskattas. Och det spelar ingen roll hur arg jag är på henne, hur sårad jag känner mig eller hur ledsen jag är så vaknar jag ändå upp varje dag och är tacksam för henne.

För jag är en bättre människa tack vare henne och det är alla andra också runt henne, alla kanske inte inser det och erkänner det men då kan jag åtminstone kompensera det lite genom att överösa henne med kärlek.

Det kommer jag alltid göra på ett eller annat vis så länge som vi har nån slags relation.

Vi har skrattat, älskat, knullat, slagits (bara från mitt håll- inget jag är stolt över och jag kommer be ordentligt om ursäkt för det nån dag när hon är redo), bråkat, skrikit, gråtit (också mest jag- men när hon gjort det så är det vackert för det är en sida inte många får se), njutit, upplevt, utforskat (inte tillräckligt- va nåt med halsen vi skulle prova), varit, låtsats, lekt allvar, pratat fantasi, myst, skedat... och massa mer.

Vissa ögonblick har etsats sig fast hos mig.

Första gången jag såg henne. Jag Glömmer inte vart det var, hur hon såg ut och va jag tänkte.
Gången hon såg på mig inför julsamlingen.
Första bilden hon skickade mig som va min bild på telefon när hon ringde, i snickar byxor, rufsig i håret och trött med lycklig i ögonen.
Känslan av hur Skype låter.
Lukten av hotellrum som jag aldrig känt innan.
Pirret i kroppen att stå ensam i hissen med henne.
Blicken när hon tittade in på säljkontoret efter bilen.

Men mest tror jag är känslan hos mig när jag känner mig så förvirrad men samtidigt så säker på att den känslan förtjänade jag och jag ville ha mer av den och jag tänkte skita fullständigt i hur förvirrande den än va. Jag tänkte låta mig känna den.