8 mån idag sen min kropp kände nåt den aldrig har gjort förut. förälsKad och kär fick en Annan mening och nykär Blev förstått. 

Jag får fortfarande fjärilar i magen när jag ser henne, min kropp reagerar fortfarande på att vara i hennes närhet. Jag blir svettig, pirrig, varm, våt. 

jag blir ledsen när vi inte ses, jag kan vara med henne dygnet runt. Jag tröttnar inte på henne. Jag blir som en fjortis när jag pratar om henne vilket jag fortfarande gör konstant. Jag reagerar blixtsnabbt på saker som påminner om henne. Jag saknar att inte jobba med henne men jag älskar att ta lunch, fika eller bara sitta och få va i hennes närvaro. Jag är fortfarande otroligt nykär. 

jag hade tänkt att vi idag skulle gjort nå skoj, jag tänkte bjuda på mat och "fira" lite att det va 8 mån sen vi satt bredvid varann pirriga och inte visste vad... Men jag skriver istället. 

Det va för 8 mån som det började, snällt, försiktigt och oskyldigt. Med En öl i en bar, oskyldiga sms och lättsamma arbetspass.

Det utvecklades till pirr, uppmuntran, glädje att gå till jobbet.  efter en onsdag med trevligheter i restaurangen var det nog väldigt klart för båda på vetanden och ovetande plan att det inte va så oskyldigt längre. Vänskapen gick över till smek på ryggen och skak i benen Och Bredare leenden. 

För mig förvirring. Men en fantastisk förvirring. 

en dag satt vi tätt intill och jag tänkte på mig själv för första gången på länge. Jag tog för mig och jag sket fullständigt i konsekvenserna. Jag förtjänade att må så. Jag förtjänade att få min första kyss. 

pirret, hissen, sms:n, p-tag, blickarna, tankarna, hjärtslagen, känslorna. Dom är lika verkliga nu som för 8 mån sen. 

Jag är glad att jag var smart nog att vara smart. Jag är glad över att jag va mig själv trogen. jag är glad över att jag tänkte på mig. 

det syns i mina ögon. Min blick har samma sug. Mina ögon glittrar Fortfarande. 

För mig är det så självklart nu.
Jag kommer ihåg så många gånger när jag va 12,13,14 som jag funderade över saker som nu säger sig självt.
Inte att jag egentligen är lesbisk för jag tycker forfarande det är fel att säga, lika lite som jag själv kallat mig heterosexuell under alla år eller som andra kallat mig det så tycker jag inte jag behöver kalla mig homosexuell nu. Jag tycker inte om lablarna. De som vill och behöver dom ska ha dom men de som jag som lever som det känns i limbo behöver dom inte. Räcker det inte att bara säga "Jag ÄR... lycklig." "Jag MÅR bra med..." "Jag ÄR kär ??".
JO det räcker för mig.

Men. Det som jag kan se kombinationer med är att jag alltid varit obstinat, ifrågasatt saker. Visserligen fel saker. Har jag lärt mig nu, efter att träffat min fantastiska flickvän. Men ifrågasatt saker för jag inte velat hålla med om det självklara.
Okej, för en "priviligerad" flicka som mig, kunde det handla om (gjorde många gånger också) va min otroligt vita farmor sa om saker och ting. Men jag har ändå känt rätten till att opponera mig.

Jag är en väldigt blyg, rädd och konflikträdd person, tror jag, ändå går jag upp på bilagan och sjunger, startar bråk med människor jag egentligen borde va rädd för och ibland över saker jag inte ens förstår men jag tror mig ha en åsikt. Jag är en som lätt skulle kunna få en panikångest attack över att hålla i en föreläsning samtidigt som jag gärna tackar ja till att arrangera och vara host på personalfesten Och jag gick teater i skolan.

Så vem är jag. Vem har jag varit. Vem vill jag vara.

Jag ville när jag va liten vara Bell. Vill jag väl fortfarande men face it, med skulder, ett snusberoende och alkoholproblem så tror jag inte jag riktigt lever upp till hennes karaktär. Det jag tror jag är är en verklighets baserad version av en hycklande superhjälte.
Bra nog ?!??
Kanske...

Det jag vet jag är en med många taggar utåt. Å jag vet varför. Jag jag aldrig haft turen att ha nån i mitt liv som under en längre period (jag är okej med 6 mån) sagt till mig varje dag "godnatt", "godmorgon", "jag älskar dig", "du är bra", "du duger", "jag tänker på dig".
Jag känner folk som gör det, jag vet folk som får höra det. Jag försöker själv göra det så mycket jag kan men ibland orkar en inte och det gör mig mindre superwoman. Det får mig att känna mig dålig, att jag inte orkar. Å det gör mig ibland ledsen. Men jag antar att även verklighets Bell inte heller alltid orkar eller också kan bli ledsen.

Hur som så har många pusselbitar i mitt liv fallit på plats senaste åtta månaderna. Jag förstår så mycket mer nu än för ett år sen. Det är bara väldigt mycket att inse, realisera och förstå på kort tid. Om man jämför med de övriga 33 åren jag levt, trott saker och blivit matat (ibland påtvingad) med normen.
På det så sku jag försökt få en relation att funka och jobba heltid.
Plus att jag senaste åren insett att jag inte är superwoman och ler hela tiden.
Inte alltid allt går ihop.
Min hjärna skulle behöva en veckas semester....

So far har jag iaf insett att:

Mina upprors år mot min far och att aldrig riktig passa in i familjen kan ha handlat om att jag faktiskt är lesbisk och att jag inte varit ärlig mot mig själv alla dessa år.
Dock i respekt för mig själv vet jag att hade jag insett det, kommit på mig själv känt det tidigare eller bara träffat en så fantastisk kvinna som min flickvän tidigare så hade jag inte då heller förbjudit mig själv till att känna eller agera på det tidigare.

Om två minnen som lever kvar kan ha tagits bättre hand om så skulle jag kanske sluppit några av de duchiga killar jag träffat. (Dock finns det duchiga brudar också).

Alla år som singel eller i ett taskigt förhållande antagligen handlade om att jag inte ska vara tillsammans med män.
Speciellt det sista. Men det va väl jag som skopade botten innan jag klev ur garderoben.

Jag ska absolut inte dra alla killar över samma kam, bara de hårdrockande SD nördarna som med sina nyckelkedjor spenderar sina fas 3 dagar med att dricka Sofiero och spela Rockstar tevespel i trasiga kalsonger.

Eller tja, min, allt det där som säkert skulle kunna varit deasant och förlåtlig om han En gång, sa en komplimang, En gång, gjorde nå fint för mig, En gång, ställde upp för mig, En gång, gjorde det Jag ville, En gång, gav Mig nå fint, En gång, skrev nå fint till mig, En gång, höll min hand på stan, En gång, masserade Mina fötter, En gång, gav Mig kaffe på sängen, En gång överraskade mig med något, En gång, sa "jag älskar dig".

Hm. Jag drar nog alla karlar över samma kam... Nä så hård är jag inte, alla duchiga.
Men det är väl allt man begär i ett förhållande va....

Blev lite till mig nu kände jag men så jag känt mycket i mitt liv. Många jag skulle vilja skälla ut för att jag gjort nå för dom men inte fått nå liknande tillbaka.

Kommer ifrån topic här känner jag.

Min känsla inför att vara 34 å inte ha pojkvän, sambo eller man, hus och barn.
Är mer till ro än nånsin.
Jag har haft mycket panik i mina "äldre" dar.
Å är det nånting jag är tacksam över med att ha träffat min flickvän så är det den ro hon gett mig. Hon vet inte om det men... jag känner inte längre av den normalitet jag levt med så länge. (Inte på mitt vis).
Jag ser mig själv på ett nytt sätt och min vardag, min verklighet känns helt ny.
Jag känner mig så otroligt fräsch för första gången på länge. (Därför folk inte tror min ålder 😉) lättad tror jag är ett ord också. Lättad över att jag inte är tvungen att skaffa en karl (å ha panik över att göra det) innan det är försent och skaffa barn innan man blir för gammal. För att normen säger jag borde sättlat mig med en vid 23 för att få första vid 25...

Finns en annan norm också. Du ska va utbildad och ha ett jobb innan gärna 30 så du gjort karriär senast 32 annars är du sen i hela din skönhetssaga med man och barn.

DÅ TAR JAG HELLRE INGEN NORM ALLS !!!!! och jobbar barnlös på IKEA, SINGEL, odefinierad.
Så länge jag får må bra.

Kan folk acceptera det !!?!?!!

Hur som så. Mitt puzzel är i bitar och redo att byggas, kanske inte alla bitar finns än men jag älskar att bygga puzzel och lite svin får man räkna med. Kan hur som bli en vacker bild ändå ❤️