Spöken del I
Jag har gråtit så jag har sjukanmält mig. Jag vet inte varför.
Jag har hyperventilerat i minuter för nånting jag inte förstår.
Jag har spöken inom mig som jag inte känner...
Det finns ett tomrum i mig som jag väljer att inte gå in i. Det har funnits där länge och det är alltid mörkt när jag tittar in genom brevinkastet men jag vill inte knacka på och gå in för inne där vet jag att jag kommer bli ledsen.
Jag vet att jag kommer behöva känna massa skit om jag går in där. Ungefär som att inte orka ta hand om disken eller öppna räkningarna fast man vet man borde, men 14 gånger värre..
Dock säger min erfarenhet att det blir bättre efter. Spelar ingen roll. Ålder har ingen betydelse i depressionen tecken.
Tomrummet vet jag innehåller mig. Mina känslor.
Mina spöken.
Och jag är inte beredd än att hälsa och presentera mig.
Jag vet att jag är en awsome människa och jag vet att jag är bra men spöken är genomskinliga och dom kommer se rakt genom mig. Jag är inte beredd för det.
Jag tar dåliga beslut tack vare det. Jag hinner ta/har hunnit tagit, massa dåliga beslut tack vare att jag är rädd för att hälsa på mig själv.

Spöken del II
Idag. Jag behöver mig själv.
Jag börjar hitta mig själv.
34 år gammal, 17 år sexuellt aktiv. Jag har tagit 5 bra beslut i mitt liv. (Kan säga sen 17).
Första: välja och börja dans & teater på Hammar.
Två: börja jobba på IKEA, älskat alla mina 13 år.
Tredje: åka utomlands med min bror !!!
Fjärde: lämna en destruktiv relation
Fem: bli tillsammans med en tjej.

När jag var 17 hade jag inget tomrum, det kom senare.. Meningen med mina spöken var att jag var inte redo att hejja förrän nu. Nyss.
Å det är skit läskigt !!!
Men med fint folk runt sig och lite skinn på näsan så går det bra.
Det har tagit sin tid och vi är inte vänner än men det ser ljusare ut genom brevinkastet...

Hon sa att hon trodde hon va i det här mer än jag. Hon har nog lite huvudvärk, hon pratar lite goja, hon kanske har slagit sig och är yr...

Hon förstår inte konceptet av mina känslor, min uppfattning och min verklighet. Hon förstår inte mitt hjärta och hon tror säkert inte på när jag säger "jag är kär i dig, jag älskar dig". Hon säger till mig att JAG ska säga till om hon ska bromsa. Jag är livrädd för att hon drar i nödbromsen, jag väntar på det och är beredd men livrädd.
Jag har aldrig känt såhär förut, jag tror det här kallas nykär, jag har bara hört om det tidigare, sett det på film men känslan stämmer jäklans bra överens med det. Jag älskar att va nykär, jag klappar mig på axeln för jag tycker jag förtjänar att få va det. Jag vill aldrig lämna den här känslan. Jag kommer bevara den i en klaff och låta den pumpa ut lite av euforin lite i taget i all evighet för jag vill alltid må såhär. Står jag om 10 år och diskar och vi inte haft sex på ... dagar, för det blir så ibland, så kommer jag låta klaffen sippa ut lite av den känslan.

Sen kommer jag släppa diskmedlet, klä av mig och nollställa dagarna.

Jag är kär. Jag älskar henne, jag säger att jag tycker man inte kan säga det om man inte upplevt 4 årstider tillsammans men jag är för gammal för att vänta på vår och sommaren. Jag bestämmer mig nu.

Jag tror i skrivandes stund att vi skulle kunna funka resten av livet. Jag har inte behov av nån annan, nå annat- för att va lycklig, intresserad, engagerad, tillfredsställd, glad...