Det känns som jag står i mittpunkten på en vågskål med ögonbindel... och ska ta ett kliv ut i nån av vågskålarna bara det att jag vet inte vilken som kommer störta till grunden eller vilken som kommer höja upp mig. Jag andas först frenetiskt sen får jag kontroll på adningen men mitt hjärta slår farligt fort... Igår kändes det som att jag tog ett djupt andetag i förberedande att kliva ut och förlita mig till de bra som finns i världen… runt omkring mig och i mig… Jag står kvar och håller andan och antingen kliver jag ut i nåt helt okänt eller så drar jag efter luft och står kvar i mörkret och hoppas på större mod…

Jag blundar och drömmer mig bort, långt bort... där det finns värme, sol och bad och inget att bekymra sig över... eller tillbaka till när skattbetalning och ränta och hyra inte existerade.... Jag fick råd idag av den människan som gjorde att jag tappat mig själv att jag borde bli lycklig (skrev att jag va det för några månader sen !!! ) och att jag sen borde hitta tillbaka till nån slags lycka och inte låta nån eller nåt stå i vägen för det (skrev att skulle han va i mina skor skulle det inte låta så enkelt..... ) gjorde inte min kväll bättre....

En på topmodel reprisen idag sa att om hon skulle säga ett ord för att beskriva hur hon mådde så skulle hon skriva skam Funkar nog på mig också.... Jag skäms, skäms över mina beslut, vad jag sagt och gjort, hur jag har känt och vart jag har hamnat och att jag är sååå jävla dum som gör om samma saker igen !?!?! Men men, man lär sig kanske inte en läxa förrän man stirrar nånting i vitögat... så jag måste kanske behöva släppa in kronofogden för att fatta eller gå med i AA för att förstår eller bli inlagt för att få begrepp om mitt patetiska, sorliga helt jävla världelösa liv :-)