Vad är det svåraste en kan göra...

Det är att ge upp ens livs kärlek.
För att en vet att det är det rätta men det sista du vill.
För en vet att det inte är bra för dig och för att en vet att det säkert skulle hjälpa hen.

Göra slut. Finns inte hos mig. Jag klarar inte det. Jag vill inte det.
Jag plågar mig hellre.
Drar mig undan, långsamt i ensamhet.. plågsamt bearbeta det, gör att jag inte behöver medicin.
Att varje dag bli påmind om det hjälper inte heller.

Jag vill. Allt. Går med på massvis och köper mycket. För jag VET, småsaker betyder inget och jag har mina brister.
Tufft när det inte är ömsesidigt. När text inte besvaras, när umgänge är på ett villkor och sex på ens bergäran.

Men, va göra, när gråt, bråk, ovisshet och hemligheter verkar va vardag. Saker inte sägs och vissa för sent.

Mitt vis, jag är "mig själv" jag tror, hoppas och önskar. Jag vill. Men sjunker. I tystnad, men med förhoppning. Tro och känslan av lycka.

Känslan av lycka är glittrande ögon, ett bländande leende, ett skönt pekfinger, ett fantastiskt skratt, en snygg kropp, en trygg famn, sköna läppar, mjuka händer, en humoristisk- intellektuell och Intressant sida, en sexig tunga, en stor personlighet och ett sunt sinne.

Mina brister- absolut. Jag är helt införstådd. Jag vet dom. Kan lista dom sen...
Men jag känner fortfarande "jag älskar dig". Jag ändras varje dag och jag älskar mer och mer för varje dag. Jag köper allt, jag accepterar allt och jag vill ha allt. Annars skulle jag inte älska.

Två blir inte ett för att en vill det.

8 mån idag sen min kropp kände nåt den aldrig har gjort förut. förälsKad och kär fick en Annan mening och nykär Blev förstått. 

Jag får fortfarande fjärilar i magen när jag ser henne, min kropp reagerar fortfarande på att vara i hennes närhet. Jag blir svettig, pirrig, varm, våt. 

jag blir ledsen när vi inte ses, jag kan vara med henne dygnet runt. Jag tröttnar inte på henne. Jag blir som en fjortis när jag pratar om henne vilket jag fortfarande gör konstant. Jag reagerar blixtsnabbt på saker som påminner om henne. Jag saknar att inte jobba med henne men jag älskar att ta lunch, fika eller bara sitta och få va i hennes närvaro. Jag är fortfarande otroligt nykär. 

jag hade tänkt att vi idag skulle gjort nå skoj, jag tänkte bjuda på mat och "fira" lite att det va 8 mån sen vi satt bredvid varann pirriga och inte visste vad... Men jag skriver istället. 

Det va för 8 mån som det började, snällt, försiktigt och oskyldigt. Med En öl i en bar, oskyldiga sms och lättsamma arbetspass.

Det utvecklades till pirr, uppmuntran, glädje att gå till jobbet.  efter en onsdag med trevligheter i restaurangen var det nog väldigt klart för båda på vetanden och ovetande plan att det inte va så oskyldigt längre. Vänskapen gick över till smek på ryggen och skak i benen Och Bredare leenden. 

För mig förvirring. Men en fantastisk förvirring. 

en dag satt vi tätt intill och jag tänkte på mig själv för första gången på länge. Jag tog för mig och jag sket fullständigt i konsekvenserna. Jag förtjänade att må så. Jag förtjänade att få min första kyss. 

pirret, hissen, sms:n, p-tag, blickarna, tankarna, hjärtslagen, känslorna. Dom är lika verkliga nu som för 8 mån sen. 

Jag är glad att jag var smart nog att vara smart. Jag är glad över att jag va mig själv trogen. jag är glad över att jag tänkte på mig. 

det syns i mina ögon. Min blick har samma sug. Mina ögon glittrar Fortfarande. 

För mig är det så självklart nu.
Jag kommer ihåg så många gånger när jag va 12,13,14 som jag funderade över saker som nu säger sig självt.
Inte att jag egentligen är lesbisk för jag tycker forfarande det är fel att säga, lika lite som jag själv kallat mig heterosexuell under alla år eller som andra kallat mig det så tycker jag inte jag behöver kalla mig homosexuell nu. Jag tycker inte om lablarna. De som vill och behöver dom ska ha dom men de som jag som lever som det känns i limbo behöver dom inte. Räcker det inte att bara säga "Jag ÄR... lycklig." "Jag MÅR bra med..." "Jag ÄR kär ??".
JO det räcker för mig.

Men. Det som jag kan se kombinationer med är att jag alltid varit obstinat, ifrågasatt saker. Visserligen fel saker. Har jag lärt mig nu, efter att träffat min fantastiska flickvän. Men ifrågasatt saker för jag inte velat hålla med om det självklara.
Okej, för en "priviligerad" flicka som mig, kunde det handla om (gjorde många gånger också) va min otroligt vita farmor sa om saker och ting. Men jag har ändå känt rätten till att opponera mig.

Jag är en väldigt blyg, rädd och konflikträdd person, tror jag, ändå går jag upp på bilagan och sjunger, startar bråk med människor jag egentligen borde va rädd för och ibland över saker jag inte ens förstår men jag tror mig ha en åsikt. Jag är en som lätt skulle kunna få en panikångest attack över att hålla i en föreläsning samtidigt som jag gärna tackar ja till att arrangera och vara host på personalfesten Och jag gick teater i skolan.

Så vem är jag. Vem har jag varit. Vem vill jag vara.

Jag ville när jag va liten vara Bell. Vill jag väl fortfarande men face it, med skulder, ett snusberoende och alkoholproblem så tror jag inte jag riktigt lever upp till hennes karaktär. Det jag tror jag är är en verklighets baserad version av en hycklande superhjälte.
Bra nog ?!??
Kanske...

Det jag vet jag är en med många taggar utåt. Å jag vet varför. Jag jag aldrig haft turen att ha nån i mitt liv som under en längre period (jag är okej med 6 mån) sagt till mig varje dag "godnatt", "godmorgon", "jag älskar dig", "du är bra", "du duger", "jag tänker på dig".
Jag känner folk som gör det, jag vet folk som får höra det. Jag försöker själv göra det så mycket jag kan men ibland orkar en inte och det gör mig mindre superwoman. Det får mig att känna mig dålig, att jag inte orkar. Å det gör mig ibland ledsen. Men jag antar att även verklighets Bell inte heller alltid orkar eller också kan bli ledsen.

Hur som så har många pusselbitar i mitt liv fallit på plats senaste åtta månaderna. Jag förstår så mycket mer nu än för ett år sen. Det är bara väldigt mycket att inse, realisera och förstå på kort tid. Om man jämför med de övriga 33 åren jag levt, trott saker och blivit matat (ibland påtvingad) med normen.
På det så sku jag försökt få en relation att funka och jobba heltid.
Plus att jag senaste åren insett att jag inte är superwoman och ler hela tiden.
Inte alltid allt går ihop.
Min hjärna skulle behöva en veckas semester....

So far har jag iaf insett att:

Mina upprors år mot min far och att aldrig riktig passa in i familjen kan ha handlat om att jag faktiskt är lesbisk och att jag inte varit ärlig mot mig själv alla dessa år.
Dock i respekt för mig själv vet jag att hade jag insett det, kommit på mig själv känt det tidigare eller bara träffat en så fantastisk kvinna som min flickvän tidigare så hade jag inte då heller förbjudit mig själv till att känna eller agera på det tidigare.

Om två minnen som lever kvar kan ha tagits bättre hand om så skulle jag kanske sluppit några av de duchiga killar jag träffat. (Dock finns det duchiga brudar också).

Alla år som singel eller i ett taskigt förhållande antagligen handlade om att jag inte ska vara tillsammans med män.
Speciellt det sista. Men det va väl jag som skopade botten innan jag klev ur garderoben.

Jag ska absolut inte dra alla killar över samma kam, bara de hårdrockande SD nördarna som med sina nyckelkedjor spenderar sina fas 3 dagar med att dricka Sofiero och spela Rockstar tevespel i trasiga kalsonger.

Eller tja, min, allt det där som säkert skulle kunna varit deasant och förlåtlig om han En gång, sa en komplimang, En gång, gjorde nå fint för mig, En gång, ställde upp för mig, En gång, gjorde det Jag ville, En gång, gav Mig nå fint, En gång, skrev nå fint till mig, En gång, höll min hand på stan, En gång, masserade Mina fötter, En gång, gav Mig kaffe på sängen, En gång överraskade mig med något, En gång, sa "jag älskar dig".

Hm. Jag drar nog alla karlar över samma kam... Nä så hård är jag inte, alla duchiga.
Men det är väl allt man begär i ett förhållande va....

Blev lite till mig nu kände jag men så jag känt mycket i mitt liv. Många jag skulle vilja skälla ut för att jag gjort nå för dom men inte fått nå liknande tillbaka.

Kommer ifrån topic här känner jag.

Min känsla inför att vara 34 å inte ha pojkvän, sambo eller man, hus och barn.
Är mer till ro än nånsin.
Jag har haft mycket panik i mina "äldre" dar.
Å är det nånting jag är tacksam över med att ha träffat min flickvän så är det den ro hon gett mig. Hon vet inte om det men... jag känner inte längre av den normalitet jag levt med så länge. (Inte på mitt vis).
Jag ser mig själv på ett nytt sätt och min vardag, min verklighet känns helt ny.
Jag känner mig så otroligt fräsch för första gången på länge. (Därför folk inte tror min ålder 😉) lättad tror jag är ett ord också. Lättad över att jag inte är tvungen att skaffa en karl (å ha panik över att göra det) innan det är försent och skaffa barn innan man blir för gammal. För att normen säger jag borde sättlat mig med en vid 23 för att få första vid 25...

Finns en annan norm också. Du ska va utbildad och ha ett jobb innan gärna 30 så du gjort karriär senast 32 annars är du sen i hela din skönhetssaga med man och barn.

DÅ TAR JAG HELLRE INGEN NORM ALLS !!!!! och jobbar barnlös på IKEA, SINGEL, odefinierad.
Så länge jag får må bra.

Kan folk acceptera det !!?!?!!

Hur som så. Mitt puzzel är i bitar och redo att byggas, kanske inte alla bitar finns än men jag älskar att bygga puzzel och lite svin får man räkna med. Kan hur som bli en vacker bild ändå ❤️

"Hade sökt efter en ängel, trodde jag visste var du var.
Men jag förstod när jag såg dig att jag saknade ett svar.
Fanns så mycket att förlora, så många chanser att ta.
Fast det jag vet nu att jag vunnit, att få veta vem jag va.

Kärleken är fri. Det finns inga hinder och gränser, det är bara vi.
Kärleken är fri, hjärtat det är blint.
Allting som kan sägas det finns, här inuti. Kärleken är vi.

Levde efter alla regler, levde upp till alla krav.
Det fanns stunder jag va lycklig men jag tog inget, jag gav.
Om man tittar under huven, om man ser bort om det man tror.
Finns det något mer än kärlek och vem kan säga var den bor.

Kärleken är fri. Det finns inga hinder och gränser, det är bara vi.
Kärleken är fri. Hjärtat det är blint.
Allting som kan sägas det finns, här inuti. Kärleken är vi.

Du är min och jag lever och jag är jag. Allt är sant. Kärleken är fri.
Det finns inga hinder och gränser, det är bara vi.
Kärleken är fri. Hjärtat det är blint.

Allting som kan sägas det finns, här inuti. Kärleken är vi.
Här inuti, kärleken är vi."

På Aftonbladets löpsedel stod det:

"Så rasar du i vikt, 10 enkla knep".

Mina 10 "enkla" knep är:

1. Spring från inträde och garderob på krogen 2 dar i veckan. 

2. Kör bil utan luftkonditionering och svettas som en gris till och från jobbet 5 dar i veckan.

3. Hoppa över middagen helt och drick bara ölen.

4. Glöm glasögonen hemma och bli tvingad att springa hem för att hinna tillbaka till matchstart. 

5. Skit i att betala parkeringen på kvällen så du måste släpa dig ut kl 9 en ledig dag.

6. Städa endast 1 gång i månaden så det är så skitigt att till och med dammsugaren svettas när det väl händer. 

7. Kör både Interpool och bilagan minst 1 kväll i veckan så du får upp och nerförsbacke, dubbelt upp !!

8. Va så pass otränad, att gå från bilen, upp för en trappa in, med matkassar, gör att du flåsar som efter ett helt gympass.

9. Med flit kissa efter första ölen så du tvingas springa förtielva gånger hela kvällen. 

10. Ligg med din flickvän 6 gånger per dag ;-)

Jag är inte född flata. Jag kan inget om x och y kromosomer men jag har alltid varit fascinerad av ämnet. Jag ifrågasätter mycket. För jag vet lite.
Jag blev troligtvis lesbisk när jag var runt 14-15 utan att veta det.
Att växa upp som jag gjort...
Med en far som tycker jag ska läsa "Fader vår..." innan jag somnar. Blivit upplagd som en hög tvätt på mage och får hårda rappa slag för att jag "varit olydig" (varit barn) och som fått höra saker om folk som inte är som "oss", "vi", dom...
Sätter sina spår.

Jag har hela tiden, så länge jag kan minnas iaf, slagit bakut, gjort tvärtom, tyckt tvärtom och opponerat mig.
I en stor värld som vi lever i är det ingenting men i vår lilla familj så var det jätte stort. Jag är ett utmålat svart får som har en egen vilja och tycker annorlunda.
Det var inte välkomnat för 18 år sen hos oss, det var inte okej.

Jag och min far tycker olika i massvis. Tycker jag inte som han får jag ryggen.
Säger jag inte det han vill höra blir han antingen arg eller ignorera mig.
Så har jag haft det i snart 20 års tid (iaf sen jag blev medveten om saker och började ifrågasätta).

Min syster och min kusin har jag sett upp till hela mitt liv. Tycker de en sak tycker jag likadant. (Jag har fortfarande inte hittat min egna röst bland dem).

Därav blev jag en skeptisk, synisk och misstroende människa.
Samtidig som jag är uppvuxen med Disney och allt jag vill är att vara som Bell.
Jag har med åren lärt känna mig själv och även fast jag vet att jag inte är nån Bell så har jag blivit en som istället för de negativa delarna utvecklat en ironisk sida hos mig som kompensation samtidigt som jag inte dödar spindlar, går mot rött eller gör nåt man inte ska...

Jag ifrågasätter allt utan att veta, utan att förstå att jag kliver på tår eller är olämplig, jag ifrågasätter allt för jag vet inte. Jag tror på många och mycket fast jag inte förstår, jag tror på folk och påståenden för min skeptiska, syniska sida har omvandlas till okunskap och naivitet.
Jag blev hjärntvättad som barn i att tro och tycka saker som jag som liten inte höll med om men med en bestämd far och orättvis farmor så påverkas en utvecklade hjärna.

Vilket gjorde mig opstinat. Jag har slagits med mig själv och min omgivning hela mitt liv (när jag var tolv var jag fet, när jag var tretton var jag fet och olycklig och ville ta livet av mig (har jag velat många gånger sen dess för då skulle jag inte behöva känna sorg, arghet, besvikelse) men då planerade jag det...) när jag blev "vuxen" och "kär" blev jag olycklig i att bli dumpad... och det är bara några bakslag jag skriver...

Samtidigt som jag hela tiden har varit vettskrämd i att visa mig sårad eller oduglig, har aldrig vågat stå upp för mig själv och sagt "ja, jag snusar !!", alltid varit tvungen att försöka visa mig värdig en vit dräkt.

Seriöst, jag. Vit, svensk, väluppfostrad, "välbärgad", (men absolut inte moderat) men med två gifta föräldrar som bodde i ett av de "finare" områdena (ansågs egentligen inte som det då mot för nu) opponera mig !! Med en bror som var exemplarisk !? Funkade inte för 15 år sen, då fick man höra genom tjyvlyssning i trappan att man borde skickas på barnhem.

Kränkt till att inte va mig själv. Jag har alltid sett mig som en som vuxit upp på "landet" (gick förfasiken kor på åkern då) går hästarna nu så jag ser mig själv inte annorlunda. Har två föräldrar som jobbade och slet, vi åkte inte minsann på några utomlandssemestrar... Jobbat sen jag var 14. Och sen jag valde att inte ta livet av mig försökt förstå vem jag är...

Men vuxit upp med bara pojkar, enda jag umgicks med var min bror. Tjejerna var så catiga. Blivit matat normen. Inte förstått och inte ifrågasatt.

Men blivit sårad gång på gång. Tror en sak, vill en annan (barn först- partner sen ska det väl vara...) men alltid stragglat med visionen att hitta nån att dela livet med.

Så, när jag blev kär i en tjej... (Inte vem som helst heller) så borde det ha blivit kaos i min lilla familj, men icke. Tror även mina inskränkta folk förstod att jag bara vill va lycklig. Och så lycklig jag är. Min mamma älskar att se mig inte sårad, rädd och ledsen. Hon ser på mig att jag hittat rätt. Min far är lika exalterad över min flickvän som min brors flickvän och jag lovar att skulle min farmor leva så skulle hon känna likadant. Rösterna har tystnat. Jag har fått ro. Finns inga pojkar i världen som skulle kunna rubba ron.
Så. Det tog mig 18 år att inse att jag inte är normen, att jag inte behöver normen, att jag inte vill ha normen och att mina bakutsparkar skulle få vila... Men sååå värt det.

Referens till lost... Kanske inbillning allt men, 4 säsonger har känts väldigt verkliga, lärt känna personer och förstått människobeetende, som i verkliga livet. Vad som känts riktigt en längre tid slutar inte vara det bara för en press konferens där det syns att det inte är på riktigt. Oavsett att man inte har en aning och har fler frågor än svar. Man stänger inte av. Man fortsätter titta. Till slutet, och sen bestämmer sig för om man tycker om det eller inte och om man kastat bort sin tid eller inte.

En sak jag alltid har varit attraherad av är det beskyddande du ser på film. En hunkig man säger åt sin kvinna att gå, fly, rädda sig eller gömma sig (apropå lost, klassiskt, 4:e säsongen avsnitt 12 tid 4.00 ish från slutet...)
Men den scenen säger inget heterosexuellt till mig, det är det beskyddande som gör det. Det jag dock ser/sett senaste halvåret är när två kysser varann (gärna familjärt som... Bones: both och brennen. Då tänker jag bara Mimma. Eller jag ser henne framför mig. Som en uppenbarelse. Som... Nåt större än mig. Å jag blir lika förvånad varje gång för jag tror inte på sånt. Men jag ser henne innan jag ens tänker det, jag får en känsla av tidigare liv eller framtida liv eller nåt jag inte ens kan förklara och jag är logiskt, rationell... Kanske en förnimmelse från när jag var 14-15.
Läskigt och härligt.

Spöken del I
Jag har gråtit så jag har sjukanmält mig. Jag vet inte varför.
Jag har hyperventilerat i minuter för nånting jag inte förstår.
Jag har spöken inom mig som jag inte känner...
Det finns ett tomrum i mig som jag väljer att inte gå in i. Det har funnits där länge och det är alltid mörkt när jag tittar in genom brevinkastet men jag vill inte knacka på och gå in för inne där vet jag att jag kommer bli ledsen.
Jag vet att jag kommer behöva känna massa skit om jag går in där. Ungefär som att inte orka ta hand om disken eller öppna räkningarna fast man vet man borde, men 14 gånger värre..
Dock säger min erfarenhet att det blir bättre efter. Spelar ingen roll. Ålder har ingen betydelse i depressionen tecken.
Tomrummet vet jag innehåller mig. Mina känslor.
Mina spöken.
Och jag är inte beredd än att hälsa och presentera mig.
Jag vet att jag är en awsome människa och jag vet att jag är bra men spöken är genomskinliga och dom kommer se rakt genom mig. Jag är inte beredd för det.
Jag tar dåliga beslut tack vare det. Jag hinner ta/har hunnit tagit, massa dåliga beslut tack vare att jag är rädd för att hälsa på mig själv.

Spöken del II
Idag. Jag behöver mig själv.
Jag börjar hitta mig själv.
34 år gammal, 17 år sexuellt aktiv. Jag har tagit 5 bra beslut i mitt liv. (Kan säga sen 17).
Första: välja och börja dans & teater på Hammar.
Två: börja jobba på IKEA, älskat alla mina 13 år.
Tredje: åka utomlands med min bror !!!
Fjärde: lämna en destruktiv relation
Fem: bli tillsammans med en tjej.

När jag var 17 hade jag inget tomrum, det kom senare.. Meningen med mina spöken var att jag var inte redo att hejja förrän nu. Nyss.
Å det är skit läskigt !!!
Men med fint folk runt sig och lite skinn på näsan så går det bra.
Det har tagit sin tid och vi är inte vänner än men det ser ljusare ut genom brevinkastet...

Hon sa att hon trodde hon va i det här mer än jag. Hon har nog lite huvudvärk, hon pratar lite goja, hon kanske har slagit sig och är yr...

Hon förstår inte konceptet av mina känslor, min uppfattning och min verklighet. Hon förstår inte mitt hjärta och hon tror säkert inte på när jag säger "jag är kär i dig, jag älskar dig". Hon säger till mig att JAG ska säga till om hon ska bromsa. Jag är livrädd för att hon drar i nödbromsen, jag väntar på det och är beredd men livrädd.
Jag har aldrig känt såhär förut, jag tror det här kallas nykär, jag har bara hört om det tidigare, sett det på film men känslan stämmer jäklans bra överens med det. Jag älskar att va nykär, jag klappar mig på axeln för jag tycker jag förtjänar att få va det. Jag vill aldrig lämna den här känslan. Jag kommer bevara den i en klaff och låta den pumpa ut lite av euforin lite i taget i all evighet för jag vill alltid må såhär. Står jag om 10 år och diskar och vi inte haft sex på ... dagar, för det blir så ibland, så kommer jag låta klaffen sippa ut lite av den känslan.

Sen kommer jag släppa diskmedlet, klä av mig och nollställa dagarna.

Jag är kär. Jag älskar henne, jag säger att jag tycker man inte kan säga det om man inte upplevt 4 årstider tillsammans men jag är för gammal för att vänta på vår och sommaren. Jag bestämmer mig nu.

Jag tror i skrivandes stund att vi skulle kunna funka resten av livet. Jag har inte behov av nån annan, nå annat- för att va lycklig, intresserad, engagerad, tillfredsställd, glad...