Jag har en känt en tjej i hela mitt liv... mer eller mindre till och från och just nu känner jag henne knappt alls. Hon hade vad jag kommer ihåg inte världens bästa barndom (om man räknar från ca 5-15 år) i de tidigaste åldrarna har hon minnen från att få "smisk" så som 20-talsisterna gjorde med sina barn när dom va stygga, la dom över knäet och slog dom på skinkorna. Efter det så har hon ett plågsamt minne som hon inte sagt till mer än en person och det va när hon satt i trappan och lyssnade på när hennes föräldrar pratade efter ett bråk av obetydlig mening, hon hör ena sin förälder säga "vad ska vi ta oss till med henne" och den andra säger nånting om att lämna in på barnhem..... Det satte sina spår i henne och har definierat henne som person hela hennes liv.... Det är en av anledningarna till att hon inte kan förmå sig att tycka mer om sin far än hon måste och borde. I lite äldre dar så kände hon som så många andra tonåringar sig, ful, fet och inte insåg värdet med livet... men hon gick steget längre och skrev ett självmordsbrev. Hon fantiserade om att ta livet av sig för hon kände att hon inte orkade leva längre. Det brevet kom på villovägar och en annans vän förälder fick det som ringde hennes mamma och det va nog heller ingen trevlig tid. Hon gjorde det dock aldrig men jag vet att hon tänkte tanken, "att om jag inte lever så behöver jag inte må dåligt". Såklart hade hon bra tider också, hon lekte mycket med sin bror och hans kompisar (mer än med sina egna tjejkompisar) hon kände väl redan då att hon hade mer gemensamt med grabbar än med tjejer, hon hade visserligen några tjejkompisar men hon kände sig nästan jämt som tredje hjulet. Hon blev såklart "kär" i sin brorS kompisar och i den åldern så är det så känsligt för varje gång dom inte va intresserad utan hon fick nobben så tror jag en armeringsring byggdes. Hon va då lika som nu alltid framåt, när det gällde grabbarna iaf, ville hon "ha" nån så skrev hon en kärlekslapp och sa det, aldrig lät nån gå förbi obemärkt. Hon gav heller aldrig upp, ville inte en skule hon hitta en ny och så vidare... En annan sak hon alltd varit är kräsen och hon har aldrig gjort något som inte känts okej.... kanske därför hon träffar så få och så sällan.. i unga år iaf. När hon kom upp i lite äldre dagar, gymnasietiden så utvecklades hon enormt som människa, medans allt med grabbar stod still. Hon ville såklart men hon blev nog blyg helt plötsligt och om inte så hade hon väl bara otur. Hon fick vänner iaf, riktiga vänner, sånna hon har kvar idag. Och hon fick moral, viss hade hon med sig in men mycket skapade hon under den tiden. Hon hade nog riktigt roligt för igentligen första gången för sig själv i sitt liv. Efter gymnasiet så...