Vad är det svåraste en kan göra...

Det är att ge upp ens livs kärlek.
För att en vet att det är det rätta men det sista du vill.
För en vet att det inte är bra för dig och för att en vet att det säkert skulle hjälpa hen.

Göra slut. Finns inte hos mig. Jag klarar inte det. Jag vill inte det.
Jag plågar mig hellre.
Drar mig undan, långsamt i ensamhet.. plågsamt bearbeta det, gör att jag inte behöver medicin.
Att varje dag bli påmind om det hjälper inte heller.

Jag vill. Allt. Går med på massvis och köper mycket. För jag VET, småsaker betyder inget och jag har mina brister.
Tufft när det inte är ömsesidigt. När text inte besvaras, när umgänge är på ett villkor och sex på ens bergäran.

Men, va göra, när gråt, bråk, ovisshet och hemligheter verkar va vardag. Saker inte sägs och vissa för sent.

Mitt vis, jag är "mig själv" jag tror, hoppas och önskar. Jag vill. Men sjunker. I tystnad, men med förhoppning. Tro och känslan av lycka.

Känslan av lycka är glittrande ögon, ett bländande leende, ett skönt pekfinger, ett fantastiskt skratt, en snygg kropp, en trygg famn, sköna läppar, mjuka händer, en humoristisk- intellektuell och Intressant sida, en sexig tunga, en stor personlighet och ett sunt sinne.

Mina brister- absolut. Jag är helt införstådd. Jag vet dom. Kan lista dom sen...
Men jag känner fortfarande "jag älskar dig". Jag ändras varje dag och jag älskar mer och mer för varje dag. Jag köper allt, jag accepterar allt och jag vill ha allt. Annars skulle jag inte älska.

Två blir inte ett för att en vill det.